Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1868, sida 2

— Lä Göteborg den lå Juli. I de katolska länderna och naturligtvis icke minst i Frankrike frågar man sig n hvad som skall komma af det stora kyrkomöte, hvilket påfven utlyst att hållas Rom i December månad år 1869. Vid dette möte skall den katolska kyrkan uppträdi hela sin glans och herrlighet, representerad af biskopar från alla de delar af jorden, der katolska församlingar finnas: det skall blifva ett ekumeniskt möte, ett för kyrkan lagstittande, och det första af sådant slag, som blifvit hållet alltifrån det tridentinska konciliet för 300 år sedan Man antager för gifvet, att mötets egentliga ändamål är att gisva högtidlig sanktion åt de satser, som pålven uttalade i sin ryktbara syllabus och som bröto stafven öfver hela den moderna civilisationen — öfver vetenskapens frihet, öfver staternas oberoende af påfvens myndighet, öfver fördragsamheten mellan i religionssaker olika tänkande och öfver folkens sjelfstyrelserätt. Ingenstädes fruktar man, att en sådan brytning mellan prestkyrkan och civilisationen skall lända den sednare till någon mehn; tvärtom synas de liberale katolikerna hoppas mycket godt för frihetens sak af detta möte, ty får det en sådan karakter, som man förespår detsamma, skola folk och furstar ändtligen inse nödvändigheten att slita alla band, som ännu förena dem med påfvedömet, samt att bilda särskilda sjelfständiga nationalkyrkor, som blifva fullkomligt oberoende af den frihetsoch kulturfiendtliga prestmyndigheten i Rom. Denna tanke är icke ny — den framträdde uti Frankrike redan i fjortonde århundradet, ehuru då temligen outbildad och åsyftande endast att gifva den kongliga myndigheten en sjelfständigare ställning gentemot kyrkans anspråk — men den yttrar sig i våra dagar vida allmännare och vida radikalare än någonsin förut, och den har numera sina målsmän icke blott bland statsmän och diplomater, utan i folkens egna leder och länder, der ännu för några tiotal af år sedan den romerska katolicismen var allrådande öfver sinnena. Insåg redan för två hundra år sedan en och annan fransk statsman, att den kongliga suveräniteten stode på en ganska osåker grund, om den talrika och inflytelserika korporation, som beherrska le solkets religiösa föreställningar, hade sin verkliga suverän icke inom statens egna gränser, utan i Rom; så börja nu folken sjelfve inse, att deras dyrbaraste och heligaste intressen kräfva, att de blifva fullkomligt frigjorda från det mörkrets anhang, som från vatikanen slungar sina förbannelser öfver upplysning och menniskorätt och vågar göra detta i Gudsj och det folkbefriande evangelii namn. Det skådespel, som de österrikiska staterna i detta ögonblick erbjuda, är ur denna synpunkt ganska anmärkningsvärdt. Från alla delar af landet inströmma till regeringen adresser, som uppmana henne att allvarligt bryta med päfvens anspråk; de österrikiska tidningarne förorda upprättandet af en sjelfständig nationalkyrka, och i sjelfva Böhmen har folket i dessa dagar säsom sin nationalhjelte flrat samme Johan Huss, som var reformationens toregångare och af ett koncilium, liknande det, som päfven nu skall sammankalla, fördes till döden i bålets ågor. I Ur samma synpunkt har en diskussion ntresse, som egde rum i franska lagstifande församlingen den 10 dennes. Dagen örut hade Pariserrepresentanten GUrotdt