Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1868, sida 1

handelsfirmors hand. Denna trafik åritves nemligen med betygliga förskott till bönderna och kräfver derför ett stort kontant kapital, hvarför endast rika grossörer kunna soutinera den, men af sådana funnos i vår stad kvappt ett halftjog, och det uttalades på den tiden allmänt, att dessa ungefär kunde sätta priserna på timret såsom de sjelfva ville, så att bönderna ej fingo valuta för sina varor. Följden bäraf var, att trälasthandlarne grundlade våra solidaste handelshus, hvilka ännu florera och bilda vår plankadel, som utöfvar det största inflytande såväli det sociala lifvet som i alla stadens angelägenheter. På de sednare åren har en mängd yngre personer, många dock med imga framgång, kastat sig in i denna affär, så att konkurrensen åstadkommit, att priserna på varan blifvit reglerade och bela rörelsen satt i system, till stor fördel för bönderna. Dernäst har anläggandet af jernbanorna till Kongsvinger och Eidsvold icke blott alldeles förändrat transporten af denna voluminösa vara, utan utvidgat stadens .uppland på många mils distans. Fordom blef all trälast, efter att hafva flottats genom Glommen, Öieren och Mjösen, sågad på vattensågar och derefter körd på slädor på vinterföret. Transporten var således under milda vintrar ofta inskränkt till några få månader af äret, medan den nu oafbrutet förssiggår hela året om. Trälasten betalar nu i transportkostnader årligen till jernbanan omkring 100,000 specier. De distrikter, hviika fordom uteslutande hade sin utkomst af att hålla hästar till planksorsling under vintertiden samt helt och hållet försummade sitt jordbruk, ha på dessa sista få år gått framåt, då de, sedan jernvägarne besörja trälasttransporten, börjat odla sin jord samt nu dagligen förse staden med mjölk, smör, ost, bär o. s. v. Vidare har den trälast, som nu utföres, en helt annan karakter än förr, då nästan uteslutande plankor sändes till utlandet. Numera äro, utom bjelkutskeppaingen till Holland, trävaror af alla möjliga dimensioner afsättbara, och pitprops från ett par alnars längd ända till gärdsgårdsstör inlastas nu i hundratusental uti de äldsta, nästan klotrunda trälastdragare, hvilka äro så miserabla att skåda, att man endast måste förvånas öfver, hur de kunna flyta öfver Nordsjön och förtjena penningar. Frigifvandet af sågbruksprivilegierna för ett halftjog år sedan har nu förändrat trälastens förädlingssätt och gjort de stora värden, hvilka de större sågverken representerade, nästan till intet. Nu anläggas öfverallt ångsågar omedelbart vid utskeppningställena, och de ofantliga qvantiteier timmer, hvilka dessa under loppet af ett år såga, tära nuktansvärdt på skogarne och göra, som sagdse. de gamla vattensågarne öfverflödiga. En mängd hyflad last utskeppas, såsom det pästås med så stor vinst, att Frederiksstads störste exportör, isynnerhet af detta slags förädlad trälast, förlidet år skall hafva förtjent 80,000 specier. Här i staden anlägges i sommar på en Ö, 1 mil från staden, af ett litet bolag med konsul Heftye i spetsen en sådan hytvelinrättning i storartad skala. Jernbanorna i förening med upprensningen af många utaf GIOmmens bieltvar, ha utvidgat hufvudstadens skogsdistrikt; endast de skogar, hvilka ligga i närheten af vattendrag, kunna nemligen afsätta sitt timmer till trälasthandlarne. Det är sålunda ett faktum, att innemellan högfjellen på många ställen i landet ligga de präktigaste skogar, hvilka från år till år ruttna ned på roten, då de ligga utom alla farbara vägar och derför ej äro värda 4 skillingar. Jag vill i sammanhang härmed fren anmärka, att mån sa spekulanter här i landet ba sin uppmärksanihet starkt riktad på Wermland samt att flera skogsegare från de svenska gränsdistrikten i dessa dagar varit i vår stad, för att inleda förbindelser med våra affärsmän dels om försäljning al sina skogsegendomar, dels om utskeppning af deras produkter öfver Christiania. Några af våra köpmän å i begrepp att upprätta en angsag på gränsen, hvarifrån Kongsvingerbanau transporterar den sågade lasten hit. —