Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1868, sida 1

Man ville, att jag på förhand skulle skildra ditt utseende, din person. Och nog blef den allmänna otåligheten stegrad genom mina beskrifningar, fast Jag nog vet, att de måste förekomma matta, sedan originalet är här. Grefvinnan Odelerantz smålog bifallande, men Alma sade torrt: Käre Hugo, om jag hade några vänner, skulle jag inte gäcka dem genom falska för lingar, och om jag bade en slägting, som för att andgå en plågsam förödmjukelse önskar att få dansa, skulle jag inte genom lika falska som granna beskrifningar r henne löjlig i de unga mäns ögon, af hvilkas uppmärksamhet henues nöje för aftonen till en del beror. Alma! Alma suckade Hugo med mycken känsla, hur du kan tyda tingen! Din trofaste riddare skyndar bort, för att återkomma med lesvande bevis på, att han bandlat i ditt intresse. Och tala sedan aldrig om någon plågsam förödmjuhelse såsom möjlig för dig. Jag skämtade blott, svarade Alma. ,,ty min fåfär är ej så stark, att mitt hjerta svider, när den sårast. SDin fåfänga! genmälte Hugo liksom försånad. ,Hur skulle safängan kunna insmyga sig i ett hjerta, som är sanningens och godhetens oskärade tempel? Du skrattar åt mig, goda Alma. Ja, jag märker, att jag blifvit patetisk, bifvit löj men jag är mig sjelf inte fullt mäktig, och det är din skuld. Din närvaro bländar mig, och du får förlåta din stackars solblinde kusin, om han pratar dumheter. (Forts.)