Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1868, sida 2

ke ifrågasatt att befria dem från de betyr, i afs. å prestbetyg, m. m. hvarom fvan blifvit taladt. Det tillstundande yrkomötet bör emellertid taga denna sak moget öfvervägande. Mot dessa klagomål, hvilka utan tvifvel ro i viss mån ganska berättigade, vilja i dock göra några erinringar. Väktaren och dess insändare böra ej lömma, att i den svenska statskyrkan ammanfalla, uti många stycken, begrepven församling och kommun. Den kristna örsamlingen består ej, i vårt land, af en örening utaf kristliga individer, utan af le invånare, som bo inom en viss komnun. Så hafva kommunaloch pastoralsöromålen blifvit oupphörligt samman: blanlade, och är det först i sednaste tider en skillnad i detta hänseende börjat göra sig småningom gällande. Så är pastor nu ke längre sjelfskrifven ordförande i fatigvården eller i kommunalstämman och kommunalnämnden, utan träder småningom iltmer in i sin behöriga verksamhetssser. Vi medgifva gerna, att befolkningsregistret bör vara en kommunal-, men icke en kyrklig angelägenhet, och det går väl ifven derhän. Men derförinnan har en pastor ganska lätt att lindra det ofta omtalade besväret på detta område. Det finnes nemligen ingenting, som hindrar honom att dertill antaga ett biträde, hvilket helt visst kunde erhållas till ganska ringa kostnad. Men det är just denna kostnad, som besvärar rätt många pastorer, enligt hvad vi mer än en gång samtalsvis erfarit. Om riksdagarne hafva lemnat dessa pastors besvär obeaktade, under det förslag blifvit väckta att befria pastor från det sjelfskrifna ordförandeskapet i skolrådet, så har det berott derpå, att i förra fallet inga svårare klagomål uppstått mot förrättningarnes utförande, hvilket deremot många gånger inträffat rörande folkskolan. Deremot hör man huru j sällan klaga öfver det långt som de hafva utomdess, nemligen i skötandet af ett mängenstädes ganska stort jordbruk jemte ladugårdsskötsel, att icke tala om en besvärlig uppbörd af församlingarnes bidrag till presterskapet. Månne likväl icke denna verksamhet, hvars aktningsvärda natur i öfrigt vi villigt erkänna, kan anses vara likaså ninderlig för den s. k. själavården, som utfärdandet af de många prestbetygen? Så länge presterskapet icke klagar häröfver ch så länge det icke söker frikalla sig från dessa verldsliga bestyr, är det vä ej att undra öfver, det församlingarne eller riksdagarne icke ifrågasätta att skilja dem från kyrkoböckerna och det dermed förbundna utskritvandet af betyg. Mer vilja, såsom antydt är, herrar pastorer offra ett par tre hundra riksdaler af sins årliga inkomster för att blifva dessa sednare besvär qvitt, så lära församlingarne nog finna utvägar att gå deras önskningar till mötes. Och denna uppoffring böl väl ej anses alltför stor, då man dermec kunde undanrödja det svåra arbete, son hindrar pastor, enligt klagandens förme nande, syn att såsom sig bör sköta — den.