Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1868, sida 2

såväl på andra länder som på vårt eget. Så kan man vara fullt förvissad, att hvarje missgynnande omständighet på en punkt, utöfvar sitt inflytande på andra, i större eller smindre kretsar. Så kunna krig eller missvext ellerandra olyckor inom ett land aldrig undgå att menligt inverka på hela kedjan af öfriga länder och dess obetydligaste invånare. Så har arbetaren i Sverges nordligaste provinser känt verkningarne af det amerikanska kriget uti priserna på sin beklädnad och uti den minskade arbetsförtjenst, som den häraf, i väsentlig mån, vållade dåliga konjunkturen burit i sitt sköte. Vi tro att det är nyttigt att hafva dessa sanningar, så triviala de må förefalla, för ögat, emedan man dermed ser sakerna på en gång i stort och sådana de äro. Man undviker dermed det ömkliga gnat, som så lätt ger sig luft, när vi se sakerna alltför smått, d. v. s. när vi istället för stora naturoch samhällslagar se blott tillfälliga menniskofunder. Det är den sednare svagheten, hvaråt Dagligt Allehanda åter skattat, när tidningen, med anledning af den under året minskade tulluppbörden, börjat än en gång qvida öfver den franska traktaten. Från bladets synpunkt borde det ju vara godt att importen förminskats, men klagan gäller nu de välsignade lyxartiklarne, såsom vsiden-och andra finare väfnader-, hvaraf yttrar bladet, simporten tyckes ej hafva lidit ringaste afbräck, oaktadt den nästan öfverallt i landet rådande betryckta ställningen. Hvad vill Dagligt Allehanda egentligen härmed säga? Är det de ybetryckte, som skattat till detta öfverflöd? Men då lärer deras betryck förtjena ganska litet deltagande. Är det åter det välmående, som kostat på sig dessa , finare väfnader, så är väl detta deras ensak, hvilken icke angår vare sig Dagligt Allehanda eller någon annan. Från tullinkomstens synpunkt bör man väl aldraminst beklaga saken, ty dessa sidenoch andra väfnader draga en ganska hög tull. Vill Dagligt Alleh:a hafva denna ännu högre, för att hindra importen — tvingande konsumenterna att köpa den inhemska varan — så upphör ju all tullinkomst. På samma gång tidningen alldeles obehörigt ondgöres öfver dessa väfnader, klagar den öfver att den ökade tullen å kaffe och socker ej åstadkommit beräknad verkan i fråga om tillökning i tullinkomsterna. bet var lätt att förutse, heter det, att så skulle gå, ,, men icke desto mindre föreslog det af ultrafrihandlare till största delen bestående bevillningsutskottet förhöjningarne, för att fylla statsbristen. Saken var verkligen ej så lätt att förutse, åtminstone ej från den sida, som Dagligt Alleh. representerar, der man ju söker anledningen till de minskade tullinkomsterna uti de genom franska traktaten nedsatta tullsatserna. Ibland frihandlare funnos likväl de, som voro emot de nämnda förhöjningarne, just emedan man befarade den utgång, som nu i verkligheten inträffat, och hvilken skulle kunna anföras såsom ett nytt och slående bevis på sanningen af frihandelns sats, att låga tullsatser — intill en viss punkt — öka tullintraderna, men icke tvertom. Likväl hafva här tillkommit flera omständigheter, som ej få lemnas ur sigte, nemligen det sänkta priset på våra exportartiklar och behofvet af andra vigtigare importartiklar, såsom spanmål. Det är ju nemligen gifvet, enligt hvad vi i början at denna uppsats anförde, att lessa båda förenade omständigheter skulle vålla en inskränkning i konsumtionen af cafke och socker, äfven oberoende at de L dessa artiklar ökade tullsatserna. Likäl antaga vi, att dessa ingalunda varit utan all verkan; ty, såsom sagdt, ökandet if en importvaras pris medför oundviklisen en minskning uti importen af antinsen denna vara eller nägon annan, till tt belopp, som uppväger prisförhöjningen,! mär export och import måste gå ihop. säller då minskningen en vara, som förut sifvit en betydlig tullinkomst, så blir lenna ytterligare reducerad, likasom derst importen af kaffe och socker erättes af importen utaf tullfria lifsförnölenheter. Men med allt detta har, som sagdt är, ranska traktaten ej det minsta att skaffa. i; Hvad som här väger först och sist i vågkålen, det är ett godt år. Skillnaden nellan ett sådant och ett missväxtår uppår — såsom vi förr nämnt — för vårt and till ett hundratal millioner, och det ir ju derföre alldeles gifvet, att en olyckig årsväxt skall både minska tullinkom-. terna och vålla landet andra, ännu sväare bekymmer. Det höfves oss att söka ned manligt mod möta en sådan olycka, nen icke att, sammanblandande dess oraker med förhållanden, som äro derför ämmande, öfverlåta oss åt klagan ochi not, som förlama handlingskraften och ro nedsättande för vår nationalkarakter. — OC — —— Sedan förestående var skrifvet, mottogo i i går afton Posttidningens Onsdagsnum-I er, hvari förekommer en uppsats i sam-If ia ämne, hvilken slutar sålunda: 8 8 1 motsass till ,,N. D. A. tilltro vi oss icke att ppställa någon beräkning öfver tullinkomsternas innolika belopp under innevarande år, efter hvad 8 m redan är kändt deraf; vi tillåta oss endast t framlägga för allmänheten följande officiella firor, hvilka tydligen ådagalägga, dels att man den vid Maj månads utgång debiterade tull—