Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1868, sida 1

sitt gift der. Dock är hon ännu ej fullt besegrad; hennes ädlare natur är kufvad, men ej död. Den fortlefver och skall kanske en gång frigöra sig. På gatorna strötvade ännu gulbleka barn, nödtvungna öfverträdare af tiggeriförordningen. Och der gingo ännu blekare qvinnor, som nöden förmådde eller redan förmått att betala uppehållandet af deras usla lif till högsta möjliga pris. Och der smögo män och qvinnor, hvilka längesedan glömt bort all skillnad mellan rätt och orätt, och som nu sågo sig om efter möjligheter att göra nattliga intrång i eganderätten. Ty begreppet om denna skillnad kan verkligen förloras, åtminstone i en stor stad. Katekesen är i många fall det enda, som lär ,,gemene man moral; och när den är glömd, när ett lefverne i synd och last bragt den naturliga lagen i menniskohjertat, hvarom Paulus talar, till tystnad — då äro några dunkla traditioner det enda i den vägen, som qvarlefver i menniskans minne. Genom dessa hopar af olyckliga och lastfulla ilade snabba hästar med ståtliga åkdon. Knotande drogo fotgängarne sig undan de lyckligare lottade, som behöfde sina fötter nästan endast för att dansa. Afund låg i de förras blickar. Kanske skulle der i stället legat medlidande, om de kunnat läsa i de förment lyckliges hjertan. De flesta af dessa vagnar togo vägen till Regeringsgatan, och vi vilja följa dem dit. De stanna der efter hvarandra utanför ett stort, rikt upplyst hus. Och män och qvinnor i dyrbara drägter stiga ur, somliga strålande af lefnadslust och glada förhoppningar, andra nedtryckta af lefnadsmätthet och hemliga sorger. Och män och qvinnor i trasor betrakta dem, somliga med godlynt nyfikenhet och barnslig beundran, andra med djup afund och hotfull förbittring. Men vagnmenniskorna ila uppför trappan utan att egna den ringaste uppmärksamhet åt fotfolket, som egnat dem så mycken.