Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1868, sida 2

11H1IISA4 11I1179T. NICH IIKSOIL UCL ICKE Sållan Kär vara ett oförlåtligt brott mot sanningen, att säga endast godt om personer, som bortgått ur lifvet, så kan det äfven vara det med afseende å män som draga sig tillbaka från det allmännas tjenst Har en mans ställning och verksamhet varit sådan, att något mäste sägas om honom då han afträder från skådebanan — han må nu falla för den store skördemannens lia eller för ett nådigt afsked — då måste sanningen taga ut sin rätt. Men den omdömets skärpa, som kunnat vara rättrdigad i anfallen mot en för sin ställning olämplig person, så länge han ännu kunnat på densamma skada, den må gerna bortläggas då man bedömer en afslutad bana. Vi tro oss icke afvika från den grundsats, vi sålunda uppställa, då vi säga, att den i Lördagens konselj afskedade fortifikationschefen, hr Johan at Kleen, under sin embetsutöfning blifvit kanske den mest impopulära man i landet. Den mening om denne embetsman, som småningom blifvit utbildad och rotfästad, grundlades först under utförandet at det honom anförtrodda uppdraget att bygga Sverges nationalmuseum. Man har under äldre tider icke varit ovan här i landet att se offentliga arbeten, innan de blifvit fullbordade, uppgå till mångdubbelt den kosinad, som de ursprungliga förslagen upptagit; men i fråga om vårt nationalmuseum gällde det alltför stora summor, för att icke saken måste ådraga sig en större uppmärksamhet och ett skarpare ogillande än vanligt. Då rikets ständer likväl, för att icke lemna ett påbörjadt verk ofullbordadt, gång på gång beviljade nya medei dertill, klandrades allvarligen byggnadschefens otillförlitliga uppgifter s och beräkningar; men hvarken hr af Kleen sjelf eller högste vederbörande läto sig häraf det ringaste bekomma. Den förre fortfor med ledningen af byggnadsarbetet tills det var till det yttre fullbordadt, och vederbörande tycktes genom tilldelandet af offentliga utmärkelser och nya förtroendeuppdrag liksom inlägga protest emot representationens och allmänhetens ogillande omdömen. Sålunda blef hr af Kleen upphöjd i adeligt stånd samt utnämnd till chef för fortifikationen, eller ingeniörkåren, såsom det på den tiden hette. På det nya verksamhetsfält, som sålunda öppnades för honom, fick hr af Kleen tillfälle att gifva ökad styrka åt den mening, som uppstått om honom under utförandet af museibyggnaden, och måttet rågades efter hand då hr af Kleens framställningar förledde regeringen att af riksdagen begära anslag till byggande af ett fäste vid Carlskrona, hvilket — redan var uppfördt, och då dersammastädes uppfördes ett pansarbatteri, å hvilket embrassyrerna hade det lilla felet, att vara för små för de kanoner, med hvilka detsamma skulle besväras. Redan vid de sista ståndsriksdagarne blef, till följd härat, hr af Kleens embetsförvaltning föremål för sådana anmärkningar och omdömen under förhandlingarne, att man allmänt nog väntade, att han skulle finna sig föranlåten lemna sin befattning eller att regeringen skulle finna sig böra aflägsna en embetsman, som svårt komprometterade henne; men hvarken det ena eller det andra inträffade. Om hr af Kleen varit behäftad med några svagheter, så har öfverdrifven ömtålighet icke varit att räkna till deras antal, och hos regeringen syntes den grundsats göra sig gällande, att man borde visa, att representationen icke hade att blanda sig i administrationen genom att afgifva några meningsyttringar rörande det sätt, på hvilket embetsmän uppfyllde sina åligganden. Kom så den första riksdagen efter reformen. Den dåvarande krigsministern, den välmenande och rättframme general Reutersköld, undgick genom en opasslighet förödmjukelsen att behöfva inför kamrarne tillstå, att han var otillräknelig de af en under hans departement sorterande förvaltningschef vidtagna ätgärder; ty af de under general Reuterskölds frånvaro förda förhandlingarne framsick öppendagligen, att det missbruk inrotat sig. att sortiflkationsgeneralen, likasom för öfrigt äfven generaltälttygmästaren, plägat, med förbigående af krigsministern, gå med sina framställningar direkte till konungen, hvarefter för föredraganden ingenting annat återstått än att expediera de beslut, som högstdensamme fattat på grund af de underordnade embetsmännens framställningar. Riksdagen gaf uttryck åt sin förtrytelse öfver de afslöjade förhållandena genom iuskränkningar i befästningsanslagen, och det var af förhandlingarne mycket tydligt, att besluten innefattade misstroende-vota mot krigsministern endast så tillvida som han icke haft kraft nog att göra gällande det inflytande, till hvilket hans embetsställning berättigade honom, men deremot så mycket mera direkt riktades mot fortifikationsgeneralen. Hr af Kleen förblef dock lika oberörd af klandervota från de nya kamrarne som från de gamla riksstånden, och regeringen. syntes fortfarande benägen att vidhålla den traditionella uppfattningen af riksdagens obesogenhet att blanda sig i dylika saker. Fortifikationsgeneralen bibehölls på sin post och den enda synliga följden af riksdagens förhandlingar blef tillsättningen af befästningskomitscen, af hvilken dock äfven hr af Kleen blef ledamot. Det förelåg här en ganska anmärkningsvärd konflikt mellan statsmakterna. Den ena, den penningbeviljande, hade mycket tydligt gifvit tillkänna sin mening om en man, åt hvilken användandet af betydliga summor varit anförtrodt, och den andra, regeringsmakten, hade lika oförtydbart låtit förstå, att hon ansåg dylika påtryckningar obehöriga och lemnade dem utan afseende. Sednast församlade riksdag gjorde slag i saken, och på ett sätt som kan gifva anledning att i någon mån draga i tvifvelsmål riktigheten af den i ett kongl. diktamen till statsrådsprotokollet uttalade uppfattning, att genom den timade representationslörändringen andan i Sverges regeringsform icke blifvit förändrad. Trots de försäkringar som afgåfvos af den nye krigsministern, hvilken eljest hade erfarit flere bevis på riksdagens förtroende, utföllo besluten i afseende å befästningsanslagen så, att det måtte ha blifvit för regeringen fullkomligt klart, att några medel för denna gren af försvarsväsendet icke vore att påräkna så länge hr af Kleen var chef för densamma. Generalen ingaf för några dagar sedan sin atskedsansökan — man har goda skäl att tro att det icke skedde alldeles at egen drift, — och i Lördags blef den, såsom vi redan nämnt; af konungen bifallen. Nyheten härom skall i landet mottagas med en tillfredsställelse, som endast föga skall grumlas af den misståmning, som man måste erfara vid underrättelsen om de nya nådevedermälen, med hvilka hr af Kleen vid afskedstagandet blifvit hugnad. Jemte det han blifvit utnämnd till generallöjtnant i armån, har han hugnats med K. M:ts förklaring af dess , nådiga välbebag öfver den långvariga, af nit, trohet och skicklighet utmärkta verksamhet, som han ,i de honom anförtrodda maktpåliggande värf städse ådagalagt. Man är tyvärr icke hos oss så bortskämd med att betrakta en hög rang såsom liktydig med stor förtjenst, och icke fäster man heller så stor vigt vid den officiella fraseologien, att de nämnda nådevedermälena skulle i och för sig ådraga sig någon synnerlig uppmärksamhet, äfven om den föreställningen vore allmän nog, att de icke voro förtjenta. De erhålla dock en viss betydelse i förevarande fall, då man erinrar sig de omständigheter, som föranledt hr af Kleens atgång. Då det väl knappast lärer finnas något tvifvel om eller löna mödan försöka bortresonnera, att hr af Kleen fallit för representationens misstroendevota, så frågar man sig nemligen, om regeringen, på samma gång hon visade sig nödsakad att böja, sig för riksdagens mening, velat, genom detta Paäget, af ynnestbevis, inlägga en protest mot riksdagens uppfattning af hr af Kleens verksamhet i de honom anförtrodda maktpäliggande värf. Eller vill man gifva sig sken af ati icke gifva vika för riksdagen, under det man i sjelfva Vv ÖAA. Å. Int