Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1868, sida 2

SR NV 42 anställa en jemförelse emellan 0. B:s förslag och det, som i slutet af 1866 varit nfördt i denna tidning och sedermera utkommit i brochyrform, skola upptäcka många och stora likheter emellan de begge förslagen. Detta anse vi vara ett mycket glädjande tidens tecken för den goda sakens framgång. Vi hade icke väntat oss att så snart inom de högre militära kretsarne se ett erkännande af de ideer för hvilka vårt omorganisationsförslag af 1866 utgör ett uttryck. Ett förslag, som i så många stycken ötverensstämmer med våra egna tankar i ämnet, kunna vi icke annat än skänka vårt stora bifall. Skada är endast att författaren, såsom det synes oss, icke riktigt moget öfvervägt alla detaljerna af sitt annars till grundtankarne så förträffliga förslag samt icke egnat all den uppmärksamhet som sig borde åt utarbetandet utaf vissa ibland dessa detaljer. Så t. ex. anse vi det vara förknippadt med nära nog oöfvervinnerliga svårigheter att låta 100 bataljonsläkare ersätta icke allenast alla våra nuvarande militärläkare vid infanteriet, utan hvad mera är, äfven alla stadsoch provincialläkare. Enligt vårt förmenande ordnas den militära sjukvården bäst och ändamålsenligast på sätt som skett vid danska folkhären, som är försedd med en tillräcklig läkarepersonal, men denna består. af tvenne kategorier i ett obetydligt fåtal fast aflönta läkare, och det stora flertalet, emot arfvoden endast under mötena tjenstgörande yngre läkare i värnepligtsåldern. Det är förmodligen en glömska att icke i sammanhang med orsakerna till befrielse från krigstjenst nämnts, att vanfrejd medför uteslutning ur nationalarmen. Detta är dock en anmärkning utan vigt. Anmärkningsvärdare är, att hela det vigtiga momentet om underbefälets utbildning har blifvit alldeles förbisedt. Vidare röjer det en brist på följdriktighet, att låta specialvapnen bestå af värfvade trupper. Månne icke de värnepligtige kunna blifva lika goda kavallerister och artillerister som sådana individer, hvilka för pengar låta anvärfva sig dertill? Eller månne motivet för de pärfvades bibehållande ligger i bestridandet af den, beböfliga garnisonstjenstgöringen, som man ej anser sig kunna påbörda de värnepligtige? Det är troligen der skon klämmer. I vår tanka bör dock alls ingen annan garnisonstjenstgöring ifrågakomma än den hvilken såsom underordnad bisak bestrides af depoterna, under det dessa hafva utbildningen af rekryter och underbefäl till hufvuduppgift. Allt hvad derutöfver är, är icke allenast öfverflödigt, utan äfven skadligt och förderfligtVär väsentligaste anmärkning kommer nu till slut och drabbar sjelfva nationalinfanteriets organisation, hvilken är egnad framkalla åtskilliga betänkligheter. Man har för uniformitetens skull förbisett de stora lokala skiljaktigheter som förefinnas i vårt kära Sverge, och hvilka behörigen måste påaktas och uppmärksammas i en sådan plan som den ifrågavarande. Hvad som kan vara mycket bra och ändamålsenligt nere i Skåne, duger icke uppe i Norrland och tvärtom. Detta gäller framförallt i fråga. om sammandragningarne i och för öfningarne, hvilka böra ordnas. endast med afseende på ortstörhällandena. Det kan gå an att i de skånska och några andra län sammandraga allt inom länet befintligt infanteri till en central-mötesplats, men i de öfriga länen, synnerligast de norra, låter detta sig icke göra utan. stora kostnader och olägenheter. Man tänke sig hvilka väglängder, som de värnepligtige t. ex. i Idre socken uti Dalarne, i Frostvikens socken i Jemtland, eller i Pajala socken i Norrbotten årligen flera är i rad måste tillryggalägga för att bevista de, årliga regementsmötena. Då kompaniet i krigstid företrädesvis är formeradt i bataljon och bataljonen alltså utsväller till brigad, medför organiseringen länsvis den olägenheten, att regementscheferna i några af de större länen få hela armkårer, ja i Malmöhus län nära nog en hel armå på 32 bataljoner under sitt befäl, utan att det tänkts något. på divisions-formationerna, ehuru divisionen, eller såsom vi här i Sverge älska att kalla den fördelningen, anses som en vigtig taktisk storhet. I detta hänseende hade det varit önskligt, om länssammanhanget uppoffrats för uniformiteten och denna gjorts till den herrskande principen. Då hela antalet af de nationalinfanteriet tillhörige värnepligtige, måhända något för, högt, uppskattas till 200,000 man, eller, med fråndrag af första eller rekrytklassen, till 180,000 man, så komma i senare fallet blott 450 man på hvardera at de 400 till bataljoner utsvällda kompanierna, och man kan vara säker på att mången af. dessa bataljoner icke skulle kunna utmarschera med större styrka än 300 å 350 man, Detta kunde möjligen passera, då vår tids taktik tycks alltmera tendera åt små bataljoner, såsom lättare att manövrera; men alltid uppstår den frågan; hvar finnas reserver till dessa bataljoner? Åtminstone nämner förslaget icke ett ord om en sådan. Bättre hade det då varit, att organisera infanteriet på ett mindre antal bataljoner, hvarigenom å ena sidan vunnits besparing 1 befälsaflöningarne och å andra, sidan erhällits en behöflig reserv för ersättandet af förluster i krig. Men, vi upprepa det, förslaget är, oafsedt några ister i detaljerna, till sin grundtanke godt och tidsenligt, hvarför vi med glädje helsa det välkommet som ott ondt tidans tanlkan hådanda an Ios