Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1868, sida 1

eller kortare bibelspråk. Vi se också uti såväl lärare, som de barns anleten som här uppfostras, att de tillhöra de s. k. väcktas antal. Jag tilltror mig dock ej att fälla något omdöme om detta ,,uppsostringssätt, der barnen nästan uteslutande med böner och predikningar skola bildas till redbara, sjelfständiga samt sannt religiösa medborgare, men jag vet att erfarenheten lärt, det religionen i hjertat ofta står i omvänd ordning till religionen på läpparne. Att låta barn betungas af obligatoriska andaktsöfningar utgör merendels ett säkert sätt, att göra dessa djupa och heliga känsloyttringar för dem olidliga, och så utgå mången gång ur det fromma hemmet ynglingar, som hysa nästan fasa för det missförstådda religiösa lif, hvarmed det oförståndiga nitet beröfvat dem deras barnaglädje. Denna erfarenhet borde utgöra en varning. Sedan vi betraktat ofvannämnda institution, framkallad af en pjunkig andlig filantropi göra vi en lång promenad, neml. till ,,Diakoniss-anstalten, belägen på Söder. Denna anstalt innefattar sjukhus, Magdalenahem för fallna qvinnor, räddningsoch barnhemmet inneslutet i gamla och dystra lokaler, hvaremot ,,systrarnes bostäder och skollokerna äro inredda uti ett vackert nytt hus med en utmärkt utsigt öfver segelleden åt saltsjön. Vägledd utaf en bland systrarna gjorde jag ronden i de olika afdelningarne och kan jag i få ord fatta mig, för att uttala värdet utaf denna institution, nemligen med det omdöme, att det är en verkligt kristlig barmhertighetsinrättning, som, fastän sjelf fattig, . verkar mycket godt, isynnerhet till bildande af dugliga och kärleksfulla sjuksköterskor. Jag har nu i detta bref genomgått flera olika institutioner, framkallade utaf såväl staten som staden och enskilta. I korthet må slutligen omnämnas en anstalt, hvilken i viss mån kan anses utgöra kronan på alla välgörenhetsinrättningar, då den afser att till sig samla dem, som ej mer ega något hopp att se sina iråkade kroppsliga lidanden hvarken lindrade eller förbättrade, utan endast kunna vänta förlossning af döden. För dessa de olyckligaste och mest beklagansvärda af alla sjuklingar, de s. k. ,,obotligt sjuka, erbjuder hufvudstaden nu en fristad, som både till sitt yttre och inre säkerligen i intet land öfverträffas. Denna barmhertighetsanstalt började sin verksamhet sistlidne Februari. Vid mitt besök voro 14 personer deri intagna. Platser finnas emellertid för flera, och meningen är att bereda rum för 150 dylika olyckliga sjuklingar. M. RB.