Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1868, sida 1

verte-pre (?), sin , pain de soie gras å la Guttenberg, sin ,,pouding Sicilien historiö, sin ,,Craquembouche, m. m., m. m., en af de aldra finaste och bäst serverade, ,, om man ej vill gå till öfverdrift och säga, som i Europa, så dock, som i Sverge någonsin blifvit serverade eller kunna serveras. — Det är, såsom sjelf oinvigd i den högre kokkonstens mysterier, andras ord jag anför; jag kan blott vitsorda, att det var superfint, godt och, hvad som ej är minsta konsten vid en middag för ett par hundra personer, aflagom temperatur. Det riktigt ännu en gång ,vattnades mig i munnen, der jag låg — ,, under Boken . Ett moment, som, egentligen fortgående från festernas början till deras slut, mera kändes, än det låter sig beskrifvas, var den prägel af ungdomlig friskhet, glädje, fägring och glans, som låg utbredd öfver det hela, och som gjorde, att det kändes så varmt lifvande och uppfriskande. Det hjelpte ej, att det var en tvåhundra-årig jubelfest, att så mycket vördnadsvärdt, allvarligt, högtidligt, så mycket strängt vetenskapligt, så mycket teologi och latin spelade hufvudroller; det hela var ändå ungdomligt. Det var, såsom när man vid årsskiftet alltid afbildar det flyende året som en gubbe och det nya som en yngling eller ung flicka. Här var det tillryggalagda seklet gubben och det nya, börjande, ynglingen. Det var ett nytt lifsens bad, en pånyttfödelse, en jublande, vacker glädje i allt. Härtill bidrog icke minst, att hela naturen var så ungdomlig och tidigare än vanligt påtagit sin aldra vackraste vårdrägt, och att den herrligaste sol alltjemt spred sin glans öfver festligheterna. Men härtill bidrog väsentligen: det ungdoms-element, som just är egendomligt för universiteterna, den evigt lefvande vår, som der alltid råder i och genom den studerande ungdomen sjelf.