Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1868, sida 1

—— ——j — Öhrström, för att få se det inre af sjukshuset, gick jag att uppsöka honom, men dessförinnan kunde jag ej underlåta att stanna en stund och betrakta det imponerande yttre, som sjelfva hospitalsbyggnaden företer. Beläget på en dominerande höjd, omgifvet af herrlig grönska, gör sjukI huset ett öfverväldigande intryck på betraktaren och om man skulle dömma utaf slott det yttre, skulle man obetingadt tillserkänna Conradsberg pris, såsom mönsterbyggnad i sitt slag; att så ej alldeles är fallet, torde vi framdeles få tillfälle att omtala. Prof. Öhrström, utaf hvilken vi välvilligt emottagas, är just på väg att i en vigtig angelägenhet begifva sig till staden, hvarför han beklagar, att ej sjelf kunna få stå till vår tjenst, men i det ställe gör han oss bekanta med hospitalets andre läkare d:r Gvilletmot, hvilken beredvilligt erbjuder oss att medfölja på ronden, som snart förestår. Innan vi begifva oss på denna rond, till hvilken i sanning behöfvas förberedelser för den oinvigde, om hur han har att förhålla sig o. s. v. följa vi den tydligen för sitt kall lifligt intresserade unge läkaren till hans emottagningsrum. Här tillbringa vi en stund inhemtande nödvändiga upplysningar, och derefter gå vi att se vanvettet i alla de former, hvari det här uppenbarar sig. Huru skildra de syner, som nu förestå, utan att åstadkomma allt för stor själsspänning hos läsarne? Huru framställa dessa bilder, der än det fåniga grinet, än det högljudda skrattet, än den ursinniga vreden gifver uttryek i ord, som ständigt rubba betraktelsens jemnvigt. Och dessa kalla, stela blickar, dessa själlöst stirrande ögon, som följa en hvart man går! Dessa olyckliga, som tåla högt och oredigt — innehållslöst — men dock betydelsefullt, ty det är deras ider, som de sålunda, fastän osammanhängande, klargöra, låtsande dermed blicka in i tankarnes virrvarr, för att dermed söka tråden, hvarigenom man möjligen skall kunna återföra det förlorade förnuftet! Läkarens och vetenskapsmannens kall är skönt och som det här framstår blir det sublimt, då man ser till hvilken märkvärdig grad af fulländning forskningen hunnit i fråga om vården af de här förvarade sjuklingarne. Då vi tänka på huru man å Manila förstått att handleda de blinda och för de döfstumma uppenbara lifvets stora sanningar, har man här att fästa sig vid att vetenskapen har en ännu svårare uppgift. Ty der gäller det att bibringa kunskapen åt individer, som förstå hvad som läres -— men här saknas detta och läkaren står helt och hållet öfverlemnad åt sin egen förmåga, sina egna studier och sin egen kärlek till de vanlottade. Huru man går till väga i detta fall, derom vill jag söka gifva läsaren en, om ock svag, skildring. Sjukhuset är indeladt uti fem afdelningar: för arbetsamma, för lugna, men ej arbetsamma, för oroliga, för osnygga samt för våldsamma patienter. Vi börja der de ,lugna, ej arbetsamma uppehålla sig. Uti en lång korridor, möblerad med mahognymöbler, se vi patienterna dels gående fram och tillbaka, dels stående å en plats. Blicka vi in uti deras rum, finna vi dem anordnade på ett i allo tillfredsställande sätt. Uti 2:dra afdelningen för dylika patienter finna vi samma berömvärda ordning, fastän ej så elegant möblemang. Ibland de sjuklingar, vi se i 1:sta afdelningen, igenkänna vi en gammal vän, som för ej länge sedan inom Stockholms publicistiska verld var en mycket framstående skriftställare, men som tiden ej förstod att uppskatta, hvilket nedslog hans lynne och gjorde honom melankolisk och dyster samt slutligen nedsänkte honom i vansinnets natt. Uti 2:dra afdelningen se vi en patient stående på en punkt och med fötterna i kors oupphörligen under flera timmar oafbrutet göra samma vaggande rö