Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 2

Betjenterna flydde med sasa ur rummet. Då drog läkaren rigeln för kammardörren och bortkastade sin peruk och käpp, hvarefter han ställde sig tätt framför monseigneur och frågade honom: — Känner du igen mig? Musulmannen tog tre steg bakåt och stödde sig mot kaminen, i det han hviskade: — Surppere. Denne rätade ut sig och sade med sammanbitna tänder: — Ja, jag är Surypere. Du har mördat min dotter, — och jag har kommit för att se dig dö. — Dö, — jag? stammade musulmannen. — Du vet således ingenting? återtog Surypere med ett hemskt leende, — den värja, som sårade dig — — — Nå väl? — Den hade dödat en galen hund. Derför har min husbonde Trelauney ej lemnat dig död på platsen. Att döda dig som en tapper man, — visst inte! Denna feber, som förtär dig, är vattuskräck; denna törst, denna eld i blodet, det är vattuskräck! Och jag skall nu qväfva dig mellan ett par bolstrar. En konvulsivisk darrning skakade Riazis. Han betraktade Surypere med fasa. En tanke föll bonom in; han skyndade till klocksträngen. Men Surypere kastade sig mellan klocksnöret och honom. Monseigneur fattade honom i strupen. — Du vill bita mig! sade Surypere och körde sin knytnäfve in i hans öppnade mun, — bit bäst du vill. Jag dör i morgon natt, så att ditt gift binner inte angripa mig!