Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 1

Herr de Pulnitz söfde Louise, och man förde henne till mairen. XLVII. Den ursinnige. Hvilken kunde tro henne vara insomnad, då man såg dessa stora, öppna ögon? Hvilken kunde förmoda att hon var vansinnig, då man hörde henne utan tvekan besvara de framställda frågorna? Sedan man lemnat mairen, iklädde man Louise bruddrägten. Herr de Pulnitz höll sig nära henne och upphörde ej att inverka på henne. Louise knäföll bredvid Raoul. Vaxljusen voro tända, och orgeln brusade genom kyrkans hvalf. Lukten af rökelsen talade på samma gång till de närvarandes sinnen och själ. Då presten satte ringen på Louises finger, märkte herr de Pulnitz med förvåning, att tvenne tårar droppade från hennes ögon. Sedan ceremonien slutat, uppsteg man i vagnarne för att återvända till slottet. Der fattade herr de Pulnitz Jeans arm och hviskade till honom: — Hon sofver icke längre. — Hvad betyder detta? frågade Jean med rörelse. Det var verkligen en utomordentlig tilldragelse. Den magnetiska sömnen hade upphört, och Louise fortfor att på naturligt sätt spela sin roll som nygift. Herr de Pulnitz nalkades henne. — Louise, sofver ni? frågade han henne. Den nygifta såg sig omkriog med förvåning.