Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 1

Blanche uppreste sig harmsen. — Nin herre, utropade hon, — jag är här hemma hos mig, och jag befaller er att aflägsna er. Hertigen började skratta. — Uemma hos er, madame? sade han skämtsamt, — tillåt mig då att lyckönska er. Och i det han visade på Madeleine tillade han: — Ni menar troligtvis hos er amma. Blanche blef utom sig. — Madame, utropade hon, — är min mans moder. — Det återstod endast att ni skulle skymfa en gråhårig gumma. Och i det hon skyndade till trappan, ropade hon: — Jean, Jean, kom ned! En usling skymfar er hustru och mor. Jean visade sig. — Trelauney! utropade de LarocheMaubeuge. — Jag heter numera hvarken Trelanney eller Jean Deslions, sade för detta skogvaktaren. — Af skäl, som jag ej behöfver nämna för er, har jag varit nödsakad att förändra mitt yttre och spela mer än en roll bland er. Min far var en grefve de Navarran, — och detta namn, som tillkommer mig, kan jag nu slutligen återtaga. Och i det han räckte handen åt Blanche de Charmeney, tillade han: — Tack, Blanche! — Ditt högmod har gifvit vika. — Jag älskar dig. De Laroche-Maubeuge stammade: — Jag ber er, madame, att glömma ett ögonblicks missförstånd. — Det finns intet missförstånd att erkänna, min herre, sade Jean kallt, — ni tillhör mig.