Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1868, sida 1

RE VV a mälte herre sätter sig derpå gravitetiskt ned, utbreder sin solfjäder men det är också en förskräcklig värme denna sommar — och synes helt och hållet glömma den publik, hvilken han nyss hälsade så vördnadsfullt. . Men plötsligt kommer han på andra tankar; han fattar ett stycke papper och börjar vika det — men se bara! det är ja den täckaste lilla sjäril, man kan önska sig. Den rör på vingarneAha! du vill ut och flyga. Han sätter solfjädern i rörelse, och fjäriln svingar sig graciöst omkring, den flyger bort till en bukett och sätter sig på blommorna, den flyger in i en blomkruka, den sätter sig på hans hand, kort sagdt: den lyder helt och hållet sin herres solfjäder. Sednare får den en kamrat, och båda företaga nu tillsamman åtskilliga nätta turer, intilldess egaren fattar tag i dem, framträder till publiken och genom ett regn af små kulor visar, att det hela endast var papper. Samme man utför ännu flera konststyckeh; men det finnes en annan, som nästan öfverträffar honom, hvilken har anspråk på vår uppmärksamhet. Han tar en pinne i munnen, ofvanpå denne en annan pinne och fortfar på så sätt, i det han låter några af pinnarne luta utåt. Öfverst ställer han ett glas vatten, och nu snurrar han med läpparne det hela rundt omkring, utan att den konstiga byggnaden ett enda ögonblick rubbas ur sin sammanfogning. Ett annatliknande balancernummer utföres med tillhjelp af en solskärm, ofvanpå hvilken konstnärn kastar åtskilliga föremål, såsom kulor och dylikt, och låter dem dansa rundtomkring ofvanpå skärmen, utan att de falla ned. Till slut blir han liksom ursinnig; han snurrar skärmen i hvinande fart åt alla håll — det är nästan såsom när stormen får fatt i en paraply och söker rycka den ur egarens hand, men detta oaktadt fortsätta kulorna helt lugnt sitt kretslopp ofvanpå skärmen. Såvidt det kan låta sig göra med penna och bläck, har jag här sökt gifva en föreställning om hvad som isynnerhet intresserat Köpenhamnarne under denna säsong och som antagligen äfven i Stockholm skall framkalla en liknande beundran och förvåning. Sällskapet har här fått omkring 600 rgsdlr danskt (1,200 rdr rmt) för hvarje afton det uppträdt, hvilket ej kan kallas någon dålig betalning för en timmas arbete. Om jag för öfrigt skall berätta något nytt från Köpenhamn, måste jag förklara mig renonce, ty vi ha hvad man på franska kallar ,,une semaine vide, och jag vill fördenskull heldre be läsaren i tankarne göra mig sällskap bort till Jyllands hedar, skådeplatsen för Steen Steensen Blichers makalösa folklifsbilder, bort till Viborgstrakten, till lägret vid Hald. Likasom fransmännen ha sitt årliga läger vid Chalons, har det nu beslutats, att äfven åt den danske soldaten skall beredas ett tillfälle att under friare förhållanden förvärfva sig den i fält så nödvändiga praktiska öfningen, och i år se vi sålunda för första gången ett stort öfningsläger samladt. Omkring en mil söderom Viborg träffar man lägret. På en stor slätt inne i skogen ha artilleriet och dragonerna uppslagit sina tält, hvilka taga sig ypperligt ut med skogens gröna träd till bakgrund, och bortom dessa stå i långa rader hästarne, bundna vid i jorden nedslagna pålar. Här skola de stå natt och dag så länge lägret varar. Det är icke blott menniskorna, utan äfven djuren, som skola öfvas i krigslifvets strapager. Går man ut ur skogen, så öppnar sig vägen efter en kort marsch, och till venster framför sig ser man en stor brun hed, hvarifrån man har utsigt åt det gamla, historiskt ryktbara Hald slott, hvarom det redan i kämpavisan heter: ,,De vare syv och syvsinds tyve, der de fra Hald uddroge. På denna slätt är infanteriet lägradt. Äfven här är en viss rangordning iakttagen, och då man betraktar tälten, kommer man ovilkorligt att tänka på ett led soldater. Tälten sträcka sig längsefter landsvägen, hvarifrån vi kommit, och i de främsta leden stå alla de högre uppsatta personernas tält, hvilka liksom synas kommendera de långa raderna bakom liggande tält, i hvilka gemenskapen bor. Dessa äro ordnade i två och två led, åtskilda gerom en tältgata. Nidt i denna är bygdt ett litet öppet trähus, det så kallade ,,gevärskapellet, der de nya Remingtongevären — såväl officerarnes som soldaternas savoriter — förvaras om dagen, då de ej begagnas; om natten ha de deremot andra, ännu bättre skyddade förvaringsställen. Alla äro ense om, att Remingtongeväret är det bästa af de nya skjutvapnen för fotfolk, och isynnerhet äro säkerligen de danska gevären af detta slag utmärkt arbetade, i det regeringen låtit föra sträng kontroll med den amerikanska fabrik, som levererat dem. Det berättas åtminstone, att den noggrannhet, hvarmed de blifvit tillverkade, är så stor, att man kan skrufva sönder ett helt kompanis gevär, blanda styckena om hvarandra och åter sammanfoga gevären genom att på måfå taga de stycken, som ligga närmast till hands. Bakom tälten finnas slutligen träbord, der förplägningen intages, och bakom dessa åter en rad murade kokhallar. På den andra sidan af lägret finnas general Scharfenbergs, den befälhafvande generalen öfver lägret, tält samt några dylika för de högre officerarne. Dessutom bygges här på en höjd, från hvilken man har en förträfflig utsigt öfsver lägret, ett tält för konungen, som,