Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1868, sida 3

IIIÄKIIGASD VyID ÖCH MLL 1 HUuTYuUDTLAuCUD BTAnndRAMY. Blandade ämnen. Biskop Rogges tofslor. Tidningen Aros meddelar utdrag ur en fransk redogörelse för de svenska fornsakerna på Pariserexpositionen. Vi låna derur nedanstående rörande ,,biskop Rogges tofflor: ,.Man har Strengnäs domkyrka att tacka för ett par biskopssandaler, föremål, som äro högst sällsynta och för ecclesiologien af stort intresse. Dessa skor, af tjokt gult satin, gå upp till smalbenet och snöras på sidan. De äro fodrade med mjukt, rödt samskskinn. Sulan är af korkträd och öfverklädd med rödt hjortskinn. Den utvikna trekanten höjer sig vid tån, hvarest den slutar i fyrkant vid den undra ändan af centrallinien. Linierna, lagda i kors och förenade med sutan, äro gjorda af smala, röda galloner af siciliansk tillverkning och prydda med lejon och snäckfigurer. Traditionen tillskrifver dessa sandaler biskop Conrad Rogge i Strengnäs. En liten anekdot, som hr Fahnehjelm berättade mig, torde jag få meddela mina läsare. När Gustaf II Adolfs dotter fattade beslutet att lemna Sverge, för att begifva sig till Rom och der antaga katholska läran, bad hon domkapitlet i Strengnäs att få medtaga Rogges sandaler. Envis vägran å kanikernas sida. Icke destomindre fann Christina på en utväg, påstås det, att förskaffa sig sulan till en af de sandaler, som väckt hennes begärelse. Denna sula tattades verkligen. Att Conrad Rogge vanligtvis tjenstgjorde klädd i dessa skor, vill jag gerna tro; men jag kan knappast tro, att de enkom blifvit förfardigade till hans personliga begagnande. Rogge lefde på Gustaf Wasas tid, och de föremål, ja undersökt, kunna som nogast gå tillbaka till trettonde århundradet. Bertrands skor, funna i katedralen Saint-Bertrand i öfra Garonne, hafva samma snitt som de svenska sandalernas och äro likaledes att snöra från sidan; de korslika linierna, antagna i tolfte århundradet, visa sig ej efter det fjortonde. Dessa fakta tyckas bekräfta den höga åldern af skorna från Strengnäs. Gömda i domkyrkan tillika med andra biskopsdrägter, ha de etter reformationens införande blifvit tillskrifna den siste person som begagnat dem. Vare sig huru som helst, tillhöra de skor, som från Sverge skickats till expositionen i Paris, ett slag af fynd, hvaraf man hittillsdags eger blott ett ringa antal exemplar, till största delen funna i grafvar; och de lithurgiska tornsaksforskarne stanna i tacksamhetsskuld hos den svenska kommissionen, som med ett nytt exemplar riktat det begränsade antalet af biskopsskorStrid mot en björn på hafvet. Från Bergen skrifves den 20 Juni: För omkring 14 dagar sedan upptäckte folket ombord på en jakt på den del af Sognefjorden, som sträcker sig mellan Balholmen och Vik. ett större simmande djur, som vid närmare undersökning besanns vara en björn. Att angripa den var frestande; men de vapen, som man hade till sin disposition, stodo icke i riktig öfverensstämmelse härmed, i det de inskränkte sig till en vanlig yxa och en båtshake, hvarför någon ovisshet uppstod om hvad som borde göras. Lystnaden efter bytet segrade emellertid; båten sattes ut och, sedan man förbättrat armeringen genom att fastgöra den omtalade yxan vid en stång, skred man till angreppet. Björnen var snart upphunnen, och sedan man hade kommit på ett par alnars afstånd, riktades ett kraftigt hugg mot dess panna med den verkan, att ett fruktansvärdt sår tillfogades den; men olyckligtvis afbröts på samma gång stången, och yxan gick till botten. Nu måste alltså båtshaken uteslutande begagnas. Stöt på stöt riktades mot den ursinnige och för sitt lif kämpande björnen, hvilken man likväl icke, oaktadt stor kraft användes, lyckades, med anledning at jernets slöhet, att genomborra, utan endast för ett ögonblick trycka under vattnet, och striden, som under en lång stund och i en vidsträckt omkrets än drog sig inåt än utåt fjorden, började mer och mer visa sig farlig för de angripande. Emellertid hade de stridande parterna, vexelvis förföljande eller sjelfva förföljda, kommit under land; här fingo innevånarne i en vid stranden liggande gård sigte på dem, ilade dem till undsättning, och med deras tillhjelp blef björnen omsider besegrad. Tretusenårig villfarelse. För några månader sedan utkom i Triest en liten italiensk skrift med namnet ,,En tretusenårig villfarelse, af d:r Barzilai, hvari kastas ett alldeles nytt och egendomligt ljus öfver det bekanta stället i Josua bok (10:de kapitlet och 12:te versen). der det heter att solen stod stilla under det Israels barn stredo. Den italienske lärde påstår nemligen, att det hebreiska ordet icke betyder ,,Sol, stå stilla, utan deremot , upphör att lysa, och förklarar derför stället på så sätt, att det blott är fråga om en solförmörkelse, som Josua förut kungjorde för sina landsmän, för att befria dem från onödig ängslan.