Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1868, sida 3

krokig som en sprättbåge, då deremot de öfriga ryttarne, hvilka endast behöfde tänka på sina jemnvigtsförhållanden, sutto raka som störar. Riddarne i de två första leden voro, likasom brudgummen, klädda i hattar, mer och mindre skorstenslika; de öfriga hade blott mössor, men sågo lika belåtna ut för det. Efter denna ridande flock och tätt framför brudens vagn, en tvåspänd kalesch med livröklädd kusk, kommo två spelmän, också till häst; men huru de kunde sitta så stadigt, som de verkligen gjorde, var förvånande, ty, oaktadt det gick i friskt trat, skötte de dock flitigt sina violetråkar. Helt säkert voro musikanterne fastbundne på hästryggarne; någon annan förklaring finnes ej gerna till deras ryttarskickligbet, ty den högre ridkonsten lärer ej öfvas i Grödinge. Utaf de stycken som spelades kunde, tör bullret af hästhofvarne och vagnshjulen, icke höras mer än sjelfva ,,gnidandet, men förtjusningen var allmän. Bruden åkte, såsom sagdt är, i en ,herravagn och satt rak som ett ljus med den glittrande guldkronan-, tronande högst uppe på hufvudet, hvilket var beprydt med rosor af samma lysande färger som dem brudgummen bar. Hvad mera för grannlåt hon hade på sig, fick man ej tillfälle att se, men ömkligt var att skåda, det hon lika litet hade en sjal för att bevara brudklädningen från det uti himmels sky stående landsvägsdammet, som en ,,en tout cas till skydd för de brännande solstrålarne. Bredvid bruden åkte ett fruntimmer, troligen fru pastorskan; men hon var likvisst försedd med parasoll. Efter brudeus åkdon kom en oräknelig skara vagnar, deriblund såväl de förnämligare fjederkärrorna som de simplare färdtrossarne voro representerade; och sutto , far och mor frami sjelfva stolen samt döttrarne bak på brädan. Stackars flickor! deras plats såg icke afundsvärd ut, men likväl lyste glädjen i deras af svett och damm randiga anleten. Gladast voro dock brudtärnurna, ehuru de icke i den brännande hettan hade annat på sina hufvuden än respektabla kransar och röda och hvita rosor. Som blommorna icke alls sågo vissnade ut och tycktes hafva mycken likhet med brudgummens stora bukett eller den omnämnda munkbrovaran, så är det antagligt att de voro gjorda af papper, deri konstfärligheten nu för tiden, åtminstone hos fleuristerna på Södermalm, nått sin höjd. Anmärkningsvärdt var att bland all denna rikedom af blommor icke syntes ett enda grönt blad. Käraste läsare! svag blef teckningen, men tiden var kort och midsommarsolens strålar i Grödinge alltför glödande för itt jag skulle kunna följa ståten längre. Mottagandet hemma i bröllopsgården, den myckna maten och prostens vackra tal gingo således både jag och läsaren miste om för denna gång, men vi ingo ändock se en brudfärd, anordnad på gamnaldags vis och det i hufvudstadens grannskap.