Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1868, sida 1

Marianne funderade utan att svara. Plötsligt hördes ett smärtfullt skri åtföljdt af ett förfärligt tumult, som skakade taken. Värdens skrällande stämma hördes öfver oväsendet. — Stilla, mina lamm, stilla! Polisen står på utkik och har redan hotat mig tre gånger denna månad att stänga mitt kase. om dessa spektakel förnyas! Ack, det blå vinets böljor äro lika ohandterliga som Oceanens. — Hans vältalighet var fåfäng, HDeessa hesa röster skränade, tjöto och väsnades om hvarandra, och bland detta oljud hörde man blott en sårads eder, hvilken troligtvis fått släppa till skinnet. Riazis nedsteg några trappor och ropade krögarens namn med befallande röst. Den stackars värden åtlydde kallelsen, förskräckt och blek som en återuppstånden i det han slot i de tå hårstripor, som återstodo honom. Al, mina gode herrar, suckade han, — hvilket gorm! De ha knäckt ett refben på lille Louis, en liten lustigkurre, och som inte har styrka att försvara sig mot dessa muraralunsar. Han får ligga till sängs minst i fjorton dagar, Hvilken olycka, min Gud! Han har en hvasg tunga, det nekar jag inte till; men att kasta en kruka i magen på honom för ett örfluget ord! Marianne gtbhörde uppmärksamt krögarens lithania. — Hvem är lille Louis? frågade hon. — Bah, hvad rör det oss, sade bankiren och ryckte på axlarne, — lemna denna summa till lille Louis och låt honom söka läkarehjelp. — Det rör oss mycket, återtog Mari