Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1868, sida 2

heller fallet med den gustavianska perioden. Gustaf III återkallade visserligen konstnärerna till fosterlandet, förmodligen i tanka, att han derigenom bäst befrämjade utvecklingen af en fosterländsk konst, men huru fullständigt han deri bedrog sig visade bäst den berömde Sergel, hvilken aldrig blet i Sverge hvad han kunnat blifva om han fått fortsätta sina konststudier i södern, och som icke ens kunde bibebålla den ståndpunkt i konstnärligt hänseende han före återkomsten intagit, såsom produkterna efter denna tidpunkt ådagalägga. Gustaf III hade oaktadt sitt öppna och lifliga skönhetssinne alltför mycket kärlek för det effektrika, för det, som slog an för stunden och på grund af tillfälliga omständigheter, och framför allt för det teatraliska, för att kunna djupare intränga i konstens sanna väsende och låta sitt mecenatskap bestämmas af dess kraf. I den gustavianska perioden finner förf. tvenne skiften, neml. ett som vetter åt dekadensen, och der dekorationsmålaren är störst — det skifte, som berodde på konungens personliga smak och det inflytande detta utöfvade — och ett, som vette åt antiken, i hvars anda Ehrensvärd tänkte och Sergel och Masreliez skapade. Såsom representant för rigtningen åt antiken qvarstod Masreliez äfven sedan Sverge under Gustaf Adolfs tid isolerats från utlandet, och såsom hufvudman för den andra rigtningen verkade alltjemt den oförskräckte mångproducerande Hilleström, om hvilken fört. säger, att, då Gustaf III var tillfreds med de fiyktigaste och inkorrektaste skizzer, kunde Hilleströms pensel gå i kapp med lustbarheterna, som aflöste hvarandra, att han kunde må a samtal, befallningar och afsigter och att, om något dock blef oframstäldt, han upphjelpte det genom bifogade långa förklaringar. Åt den under Gustaf III:s tid vidt omkring sig gripande dilettantismen egnar förf. förtjent uppmärksamhet och framhåller såsom dennas förnämsta representanter Carl August Ehrensvärd på samhällets höjder och Pehr Hörberg på dess djup. Måhända skulle någon, som högt skattar den märkvärdige bondmålarens begatning och prestationer, häraf sluta att förf. gör honom orätt, då detta tycks innebära, att han förnekar honom rätt till konstnärsnamnet, men genomläsningen af den förträffäga karakteristiken utaf Hörbergs förmåga och rigtning på den konsts område, hvarpå han så sent uppträdde, skall snart skingra missnöjet. Fört. går ända derhän, att ban kallar denne ,,dilettant i bondtröja för det genuinaste målaresnillet i den svenska konsthistorien. Temligen utförligt skildrar författaren det inflytande, som Götiska Förbundet och Nya Skolan under detta århundrades andra decennium utöfvade på konstens utveckling i värt land, och han betecknar, helt visst med rätta, den af Nya Skolans män så högt uppburne Fahlerantz såsom den der med färger fullkomligast realiserade romantikernas och estetikernas ider — ja, såsom en romantiker, den der existerade före romantiken i Sverge. Sandberg var det förbehållet att öfverföra de s. k. ynya traditionerna till akademien, der Vestin kämpade för upprätthållandet af de gamla. Genom Fogelberg blef göternas riktning representerad inom skulpturen på ett sätt, hvars stora betydelse i konstnärligt hänseende förf:n villigt erkänner; han kallar dennes konstnärskap den ädlaste frukten af den nu genomgångna striden. Såsom en följd af det konstsinne och den dilettantism, som redan under frihetstiden, men ännu mera under den gustavianska perioden, spridt sig inom familjerna, anser förf:n icke blott det stora antalet beställare och samlare af konstverk, som existerade från medlet af århundradets tredje decennium, utan ätven det talrika tillskottk, som antalet af konstnärer erhöll från andra banor och synnerligen från den militära, då män sådana som major Södermark, löjtnant Hjalmar Mörner och ryttmästaren Kjörboe grepo penseln, för att — de förre jemte Laurrus i Rom och den sednare jemte Viokenberg i Paris — egna sig åt utvecklingen af sina stora anlag. Öfver den sistnämnde utfaller naturligtvis förf:ns omdöme mycket gynnsamt, och han säger, att han, då döden kom, befann sig vid början af en briljant konstnärsbana, men om flera samtida konstnärer, såsom om professor Stäck och kapten Berger och synnerligen om de s. k. naturförskönarne, är det temligen ofördelaktigt. Otver konstföreningens uppkomst, hvilken tillskritves dels dilettanternas konstintresse och dels den ssossor-götiska rörelsen, samt öfver densammas verksamhet och resultater lemnar förf:n en kort men ganska intressant historik. IIan anser, att denna förening i början egt större betydelse for konstnärerna sjelfva, på grund af det materiella understöd den beredde dem genom underlättandet utaf deras arbetens afsättning, än för allmänheten, hvars konstsinne icke kunde vara särdeles betjent af att 70 omogna konstalster utspriddes, men han medger, att ett bättre förhållande inträdde efter 1845, då föreningen blef omsorgsfullare i valet af vinster. Likaledes vidröres uppkomsten af konstnärsgillet, hvilket stiftades, då konstföreningen började att förekomma de yngre artisterna för ,,professorlig. En konstnär, som synnerligen slagit an på författaren, är den för sin rika och djupt poetiska begåfning utmärkte, men tidigt hädangångne Blommr, och synnerligt intressaut är den vackra karakteristiken af hans konstnärskap, som afslutar revyen af svenska målare före 1850, då en ny period började genom den våtminstone delvis stadigvarande anslutningen till skolan i Disseldorf. : Vi ha redan i det föregående antydt den rättvisa, som förf:n gör Fogelberg, om hvilkens ,,Thor, som konstnären sjelf betecknade såsom det svåraste arbete bildhuggarekonsten kan uppvisa, han säger, att för den oinvigde spåren af svårigheterna och mödorna äro utplånade genom det fulländade mästerskapet i behandlingen. Men äfven Qvarnströms konstnärskap hembär han sin hyllning i vackra ord, om han ock anmärker, att han genom att behandla vissa ämnen gått utom omfånget för detsamma. Hvad slutligen Molin heträffar 88 talahan mad lila