Såsom arkitekt i det nittonde århun. dradets Sverge är Scholander nästan der ende, som vinner nåd för författarens ögon, och åt dennes arkitektoniska vyer: vattenfärg, åt hans humoristiska teckningar och till och med åt hans .Jättflytande hyroniska stanzer egnas en vacker mention honorable. um nationalmuseum säger förs:n, att det är vackert men utan värdighet, dyrbart men utan precision i arbetssättet, kostsamt men icke varaktigt. Och om de skatter, det innehåller, menar han, att verkens estetiska värde icke står i någon särdeles gynnsam proportion till antalet, att den italienska skolans största mästare äro antingen alldeles icke eller högst bristfälligt representerade, att den flamländska konstens alster lemna mycket öfrigt att önska, då deremot holländarne äro talrikt och på ett utmärkt sätt representerade, att den svenska afdelningen utaf skulptursamlingen är uppenbarligen af högre värde än antikafdelningen, samt att Endymion är det enda verk från den goda antiken, som han sett i Sverge. I dessa yttranden ligger åtskilligt, som på vissa — kanske på de flesta — håll ej skall upptagas väl, men vi känna oss böjda att underskrifva dem alla. ; Icke desto mindre betecknar förf:n de konstskatter, som nu förvaras i nationalmuseum jemte konstföreningen och akademien, såsom samverkande krafter till den lyckliga vändning, svenska konsten tagit efter 1850, då anslutningen till skolan i Dusseldorf tog sin början. Bland de konstnärer, som framträdt under denna sista period, egoar förf:n företrädesvis sina loford åt Edvard Bergh, ,med hvilken landskapskonsten i Sverge stigit till ev sådan höjd, att den djerft kan mäta sig med de kontinentala mästarnes, Marcus Larsson ,en originell och riktbegåfvad konstnär, som slutligen behandlade siv fantasi med alla dess herrliga skatter, ungefär såsom skådespelaren sin hattkulle, dUncker, i hvars bättre taflor ,tramställningens naivete och styrka, karakteristikens förträfflighet och genomskådniagens i färger uttryckta renhet äro egenskaperna hos ett sulländadt mästerverkå, samt Fagerlin, i hvilken ,svenska genrekonsten synes kunna erhålla en ledare, som med dessa egenskaper förenar en fin humoristisk uppfattning. Om professor Höckert, som studerat konsten i Paris, heter det, att med hans lappska bönkapell den svenska färgkonsten tog ett steg framom Sanberg åtminstone lika stort, som det Sandberg tagit framom gustavianerna, men att i detta storverk saknas ,,den högre halt och mening, som skulle gifva åt gestalterna en djupare tillvaro än blotta kroppslighetens eller en naivetå i ordets inre mening. Fortu slutar sitt arbete med en kort men ganska intressant framställning af konsten i Finland från 1809 till 1846, då konstföreningen stiftades. Längre vill han ej gå, tör att ej genom sin kritik väcka blandade känslor hos vänner och bekanta bland konstnärerna. Vi vilja sluta denna anmälan med att tillönska detta i så många afseenden förtväftliga arbete en vidsträckt läsekrets, synnerligen som vi tro, att det kan inverka bildande såväl på blifvande konstnärer som på allmänheten. A.