Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1868, sida 1

— Ja, jag gissar, fortfor Kodom och en svag rodnad färgade hans gulbleka kinder, — jag gissar att ni aldrig har kunnat förmoda, att en man, sysselsatt med contocuranter, börsspekulationer och affärer, kan hysa en förtärande passion, som beherrskar honom och utgör hela hans energie, — så vida den ej tillintetgör honom för alltid. Man beviljar oss siffror, som hvimla i hjernan, men ett hjerta, som klappar i bröstet, — visst inte. Nå väl, betrakta mig, Marianne de Fer, jag går mot sextiotalet och hvad som återstår mig af djerfhet och kraft förslösar jag för en qvinna, utan att vara förvissad om hon skänker mig litet ömhet i utbyte mot min dyrkan, som gränsar till yrsel, och med denna ovisshet skall jag gå till slutet, till min sista suck. Jag skall kanske störta mig sjelf, men jag vill rädda henne. Han tystnade. En rossling uppsteg från hans bröst till hans läppar. — Låt oss undvika sinnesrörelser! sade nu Riazis, hvilken hitintills ej hade deltagit i samtalet. — Sinnesrörelsen är tidsödande, och det är handlingen, som nu kallar oss. Derefter fortfor han med en liflighet, som förrådde sakens vigt, samt i det han