Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1868, sida 1

— Nu börja andra och allvarligare gymnastiska öfningar. Jag är bereddHon tecknade åt sina båda gäster att taga plats. Muselmannen utsträckte sig som vanligt på en divan; bankiren satte sig midt emot den unga qvinnan och betraktade henne med sin forskande blick, hvilken dock denna gång var beskuggad af ett moln. — Ja, det är verkligen ni, min raska reskamrat, och min tillförsigt återkommer då jag ser er. — Ni är förändrad! anmärkte Marianne med en mildhet i rösten, som ådagalade ett intresse vida öfver hennes vanliga förbehållsamhet gent emot den mäktige handbafvaren af millioner, — har ni misslyckats i de företag, som skulle rikta oss alla? Kodom upplyftade sitt hufvud med en viss stolthet. — Det skulle ej betyda något, ty man kunde börja om igen. Nej! Alla mina planer äro tvärtom nära att lyckas. — Nå väl? Har icke rikedomen utgjort er ärelystnads enda mål? Det enda spöke, som kan förskräcka en bankir, är ruinen, ett magert spöke, som Dante har glömt i sitt Helvete. Ni är nära att se alla edra stora företag lyckas; således intet spöke. — Det finns andra, ännu större faror, Marianne! svarade Kodom och skakade förtviflad sitt hufvud. Hon blef åter uppmärksam och allvarlig. — Jag hör er, och jag har ännu fjorton dagars fullkomlig lydnad till er tjenst; fördrag äro fördrag. Kodom återtog: