Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1868, sida 1

slutat, tände hon sin cigarett och började öfva sina armar på en mängd elastiska apparater, fästade vid väggen. Ty Marianne de Fers budoir var en verklig arsenal. Hon tyckte om allvarligare föremål: taflor, bildhuggeriarbeten och böcker. Möblerna, som voro af poleradt ebenholtz, kastade besynnerliga reflexer på väggarne, hvilka voro tapetserade med hvitt merinos, genomdraget af silfverränder. Högar af vapen i alla vrår, damascerade värjor, bössor med bjullås, en plåt för salongspistolen, icke större än en preussisk thaler, innefattadifönsterkarmen. (Vår hjeltinna kunde berömma sig af att aldrig hafva bräckt rutan). Derefter klubbor och tyngder af olika slag, hvilka tycktes vara fullt hemmastadda och hvilade broderligt bredvid hvarandra på den tjocka mattan. Ett pandemonium, erinrande om fäktsalen, gymnastikrummet, studerkammaren, men framförallt om den energiska qvinnan. Sådant var Marianne de Fers älsklingsrum. Kammarjungfrun inträdde, anmälte monseigneur och frågade om han skulle införas. Marianne, som genomögnade en brochyr om den sista omtyckta pjesen, tvekade. — Dessa menniskor från Bosphoren äro verkligen efterhängsna, sade hon. Kammarjungfrun tillade: — Han är åtföljd af herr Robert Kodom, och båda herrarne tycks ha brådtom. — Ah, herr Kodom, det är en annan sak. Låt dem stiga in. Medan flickan öppnade dörrarne, sade Marianne till sig sjelf: