Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1868, sida 2

moder, kände hon den nahis, som vaktaren hade gifvit henne, — Åh, utropade hon och reste sig åter upp, -jag blir vansinnig, fullkomligt vansinnig. Jag hade glömt nakis! XXVXLVUI. En oväntad hjelp. Då Wanda framtog den lilla kakan ur sitt omhölje, påminte hon sig sin ungdom. Hon återsåg sin allvarlige fader, sin småleende moder. Derefter de muntra promenaderna utefter den stora flodens strand. Hon erinrade sig en liten kusin, som klättrade uppför klipporna för att lägga snaror för ödlor och hvilken ej hade sin like i att jaga syrsor. Han inrättade små giller, som han ställde invid mäster syrsas hål, och då herr syrsa kände middagstimman ringa i sin mage samt beredde sig att inträda och sätta sig till bords med sin familj, — krack, föll gillret igen och instängde pappa syrsa i en pappersbur. Hvad det var roligt! Hon försökte detta barndomens glada, hjetliga skratt, men huru konstladt det liöd nu! Dessa barnsligheter förde henne oemotståndligt på den hemska tanken, — det döda barnet! Hon sökte förgäfves slö bort detta minne, den hemska scener framställde sig tydligt. Hon hörde hammarslagen mot väggen, hon räknade de , tegelstenar, som insattes; derefter var all slut: muraren drack och gick. Nej, dei var icke slut! Allt framstoc ånyo utan uppehåll för hennes inr blick.