Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1868, sida 2

Hon öppnade den med seberaktig ifver och flydde till sin cell, medan hon mellan händerna tryckte sina tinningar, hvilka hon fruktade skulle sprängas af den feber, som rasade inom henne. — Ändteligen! utropade hon och föll på knä. Gud har räddat mig! Hon tänkte på Gud! Och denna städse etyrkande tanke värmde för ett ögonblick hennes hjerta, Hon sprang upp likasom drifven af en fjäder, kastade sig på sin jernsäng med en hyenas rörelser och började tänka på flydda dagar. Hela det förflutna hvirflade förbi hennes tunga ögon. Hon återsåg sina dagar af berusning, sina nätter af triumfer. Den påflige nuntien hade komplimenterat henne med italienskt galanteri en afton, och den mägtigaste bland magnaterna i hennes hemland hade, i likhet med Raeigh för drottning Elisabeth af England, kastat sin magnifika zobelpels under hennes små fötter, då han räckte henne hauden för att bjelpa henne nedstiga ur vagnen vid en bal hos ryske ambassadören. All denna glans, beundran och ridderligbet hade hon erfarit, Och nu! Nu måste hon välja mellan skara och nesa — eller offentlig vanära och lagens I straff. vissa ögonblick tyckte hon att vansinInet vore en välgerning i jemförelse med verkligheten. Hon försvagades under dessa feberfantasier, och i det hon korslade händerna öfver sitt bröst med en återstod af blygsamhet, som dock aldrig kan utrotas hos qvinnor, uppfostrade af en from