Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1868, sida 2

och Hennes bleka läppar sammandrogos visade ett par väldiga tandrader. Loetissans ögon antogo en fosforisk glans, och hon lutade sin haka mot den högra underarmen. Derefter började hon sjunga på en klagande melodi: Jag är Arethusas källa, Der kärlek herrskar som drott, Och hvarifrån tårar välla Alltsedan Fieschis brott. Eviga tårflod försina ej, ty Jag älskade Fursten, hvars paraply Och ljusgrå hatt man så ofta såg En julle lik på folkströmmens våg. Hon grät bittert, och rörelsen beherrskade henne till den grad, att hon ett ögonblick glömde sin ställning som etruskisk vas. Damen med tårpilen suckade: — Hvad är lifvet? En vandring till Golgatha. Hvar och en bär sitt kors. Och hon tillade, i det hon höjde armarne mot himlen: — Gode Gud! Har jag icke tillräckligt länge burit mitt? Ett snöre uppryckte dervid spiken, som fasthöll det; den vansinniga kastade sig öfver snöret med sönderslitande suckar. Åråthusa hade rubbat sin pip för att — snyta sig, hvarefter hon tog en pris snus. Hennes hand intog ånyo sin förra ställning, och inspirationen infann sig ånyo. Hon fortfor med förökad kraft: ÅI dessa förflugna stunder, Rimsmidares lumpna här Misstydde sanningens grunder Emot den Kung jag höll kär. Men jag, svaga qvinna, i stridens larm Gaf ljud at de pligttrognas ädla harm Och sjöng detta gråa hufvuds pris I toner, som smälte aggets is