Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1868, sida 2

— Tänker ni inte ibland på sosterlande bortom dessa höga murar? Denna natur, som sällan förrådde sig erfor en rörelse, som hon ej kunde be herrska. — Ni vill veta min önskan? Jag haj blott en, hvilken beherrskar mig så, at den troligtvis skall kosta mig lifvet. — Och denna önskan är? — Denna önskan är — friheten, ingenting mindre; rättigheten att komma och gå när jag vill, utan den föredrar jag döden framför edra ohyggliga burar. — Friheten kan icke en simpel vaktare som jag gifva er, det är öfverläkarens sak. Men emellertid tror jag, att ett litet minne från ert hemland skulle glädja er. Hvad skulle ni säga om en nakis, grannt förgylld? — Vår hemlandskaka? Har ni den? Jag ser på edra ögon att ni har den. — Jag har den. —,0. gif mig den, jag ber! Vaktaren framtog försigtigt ur fickan ett litet, omsorgsfullt inlagdt paket, som han lemnade till Wanda. Derefter lade han fingret mot läpparne och afsägsnade sig, i det han sade: — Framförallt inte ett ord! I detta ögonblick inträdde de oroliga ch farliga dårarne på gården, under psigt af kraftfulla och beslutsamma aktare. Det var deras andra frihetsstund. Wanda hade endast tid att gömma sin aka under kachemir-schalen, som hon ar knuten öfver bröstet. Man omgaf den vackra damen på alla idor, och gälla skrän ljödo, hvilka kunat plåga mindre finkänsliga öron än baonessans.