Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 3

oundgängliga för hans uniform och saknas aldrig hos någon. lörst den öfver venstra axeln lik en dolman kastade rocken, hvilken hänger der i solsken och regn, köld och hetta, och är liksom epauletten för officerare, betecknande för mästaren och gesällen och får icke af lärgossen begagnas. Den andra och vigtigaste persedlen till hamburgersotarens uniform är den höga runda hatten, som bäres ofvanpå doket, så snart han går på gatan till eller från sitt arbete. En hamburgersotare, huru liten pysen än är, bär aldrig mössaj eller bredskyggad hatt, n I denna måste vara hög, ju högre ju bättre, rund med smala brätten och naturligtvis svart, ehuru det betyder mindre om den under de första dagarnes bruk bibehåller någon ljusare färgton och sålunda sqvallrar om sitt förra gråa utseende. Som hatten är för hamburgersotaren lika väl som för dandyn en ganska vigtig persedel, så egnas den i allmänhet och af de unga lärlingarne isynnerhet serdeles omsorg. Så snart den unge sotaren erhållit en ny hatt, måste denna, huru bugglig och obrukbar den än för förre egaren var, undergå en ganska egendomlig procedur för att af den nye egaren kunna begagnas såsom uniformshatt. Den erhållna hatten, svart eller grå, lägges eller rättare ställes med brättena nedåt varsamt på en trappa lagom hög, hvarefter den nye egaren vänder sig om och med eftertryck sätter sig en, två eller tre gånger på densamma, men emellan hvarje pressning ordentligt sökande bringa den åter i sin ursprungliga facon. Så snart hatten erhållit det önskade utseendet, sättes den på aufvudet och den gamle kastas i den första förbifarande träckwagen. Skulle under pressningen brättena lossna från kullen, sändes den nya hatten den väg, som var ämnad den gamla, emedan en hatt med lossnade brätten omöjligen kan begagnas. I sitt arbete är hamburgersotaren förskräckligt bullersam och söker på allt sätt och så mycket som möjligt smörja ned i de rum och kök han genomgår eller hvarest han förrättar sitt arbete; viss att han ingalunda förtörnar husmödrar eller pigor, hvilka han på detta sätt gifver önskade tillfällen att tillfredsställa den passion för skurning och vattenspolning, som förskaffat tyskorna ryktet för så ovanlig renlignet. Och väldiga äro de vattenströmmar, som etter sotarens bortgång hela dagen igenom flöda från ofvan till nedan, så inom som utom hus. Huru bullersam hamburgersotaren i sitt arbete än är, så törblifver han dock så länge han arbetar tyst och talar samt svarar ej mer än nödigt är; hän låter sålunda aldrig från skorstenens svindlande höjd höra de friska och lifvande toner, hvilka vi här hemma från barndomen vänjt oss höra och älska, ehuru de numera äfven hos oss blifvit allt mer sällsynta, såsom störande tör de rikas och förnämas angenäma morgonslummer. Det är dock ingalunda omtanken för sina medmenniskors hvila och sömn, som hindrar hamburgersotaren från att upphafva sin röst och lätta sitt bröst efter promenaden genom skorstenen, nej bevars! så omtänksam och finkänslig är han icke; något annat måste det vara som kan förmå honom att tiga. Saken är blott den, att Hamburgs luft, i allmänhet full af dimma och stenkolsrök, är för den ännu fastande sotaren alldeles för stark och tjock att insupa och inverkar förr eller sednare skadligt på hans sångorganer, ty sångare äro hamburgersotare i nio fall af tio. En hamburgersotare, klädd i uniform, känner ingen, helsar på ingen och arbetar rastlöst till middagen, då han vandrar hem, badar och tvättar sig samt påtager civila kläder för att intaga middag hemma eller utom bus. Han har nu undergått en fullkomlig förvandling; med den svarta hatten på tre qvart eller bak på nacken, allt efter som den är af fransk eller engelsk modell, och i eleganta glänsande kläder af blandad tysk, fransk och engelsk snitt, vandrar han med prydlig hållning gatan framåt, men med rask gång, som det egnar en Geschäftmanna i den stora handelsstaden; han känner nu alla, helsar på alla, och nickande till höger och venster tittar han i förbifarten in på alla del bättre restaurationerna och dricker en seidel med en snaps på hvarje ställe, tills han slutligen sammanträffar med några intimare bekanta och med dem tör aftonen slår sig ned på den sista källaren eller går till någon af de många klubbar, hvaraf han är medlem. . Som han är en ganska treflig sällskapsman och dryckesbroder samt pratar friskt, politiserar som en tysk, spelar och dricker, är han af alla och öfver allt gerna sedd, isynnerhet som han dertill gerna äfven bjuder laget om på en seidel, ja, till och med en flaska vin. ; I den klubb, der han tillbringar aftonen, leder han hurrningarne med kraftiga ,,ecin, zwei, drei, hurra! noch ein mal, ein zwei, drei och sjunger utaf hjertans lust ,,lebe hoch och ,,hoch soll sie leben, tagande sålunda sin skada igen för morgonens nödtvungna tystnad. Hörande till oppositionen inom klubben, disputerar han oförskräckt med bestyrelsens ledamöter och framlockar väldiga skrattsalvor och applåder genom sina qvicka, om ock ej serdeles polerade, infall och svar. Som alla yrken äro lika ansedda och värderade, skäms hamburgersotaren visserligen icke för sitt, men undviker så mycket som möjligt besvarandet af frågan om hvad ,,Geschäft han har; ingär aldrig i restaurationer eller i klubbar, som harva n lokal i den trakt, hvarest han bor eller har sin verkningskrets, utan aflägsnar sig så mycket I som möjligt från dessa trakter, då han på eftermiddagen söker sällskap och förströelser. Smutsigt och obehagligt i allmänhet blir sotareyrket det ännu mer i de städer, hvarest uteslutande stenkol och torf brännas; hvarföre äfven yrkesmännen måste af naturen vara utrustade nied det glada och förnöjsamma sinne, som är ett utmärkande drag för hela skrået. Försedd med rikliga inkomster, kommer dock hamburgersotaren aldrig öfver ett visst välstånd, ty lefnadslustig och glad samt frikostig förslösar han på restaurationen en stor del deraf och finner sig med att vara tryggad för nöd och brist i händelse han skulle blifva oförmögen till arbete. Redbar och trofast är han äfven högt värderad af sina vänner och bekanta, och sällan eller aldrig finnes någon ung eller gammal sotare antecknad i hamburgerpolisens digra brottmålsjournaler. Ingen födes till konstnär; men det kan sägas: man måste vara född till sotare, ty annars skulle väl ingen kunna eller vilja egna sig åt detta obehagliga, smutsiga och ansträngande yrke, huru lockande de materiella fördelarne än äro. Blandade ämnen.