lind, hvilken hon tycktes egna verklig afgudadyrkan. Om grenen undslapp hennes fingrar, utropade hon med en moderlig mildhet: — Var då stilla, elaka! Jag vill ju ej göra er något ondt! Jag vill pryda er och göra er vacker, som det höfves minnets träd! Denna öfning fortfor en timma, men hon hade -besegrat hvarje motstånd; några och fyratio snören, fästade vid grenarne, sväfvade öfver marken. XXX Vansinnets spöke. Efter en omsorgsfull granskning rundt omkring trädet, började den vansinniga draga i sina snören; då en gren hade böjt sig nedåt tillräckligt efter hennes önskan, fastspikade hon den nedre ändan af snöret mellan gårdens stenar. Hon arbetade med hela sin själ. Det var ett långvarigt och mödosamt värf, men då hennes snören togo slut, måste hon upphöra. I detta ögonblick betraktade hon sitt verk med samma majestätiska uttryck som Michael Angelo, då han kastade en sista blick på sin yttersta dom. Hon gjorde mystiska tecken på trädstammen, derefter varseblef hon plötsligt på marken ett grönt band, som Wanda troligtvis hade tappat under sitt stormiga uppträde med de vansinniga. Hon uppgat ett skri af glädje, framtog ur sin ficka en liten sax och började klippa sidenbandet i små bladlika remsor. Derefter fastade hon dessa remsor i trädet medelst knapprålar, hvaraf hon hade en mängd i sin halsduk, — Sedan denna dekorering