Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 2

ka äro förvånade att se den envisa, som hitintills afslagit deras uppmaningar att hemta frisk luft, uppmana henne att njuta af en solstråle, som intränger på gården, och sedan de uppmanat henne att vara snäll, ordna de sin bjord. Fyra qvinnor stannade qvar på den vidsträckta gården. Den, som befann sig närmast Wanda, visade en glädjeblixt i sina ögon, då hon hörde portarne tillslutas efter sina larmande olyckskamrater. Hon knäföll framför en bänk, med en andakt, som man ser endast i kyrkan. På sin högra sida nedlade hon en gammal duk, innehållande rostiga spikar, till venster om sig utsträckte hon åtskilliga snören. Sedan dessa förberedelser blifvit vidtagna, räknale hon sina spikar och snören samt slog ihop händerna, likt en tillfredsställd person.; Wanda hade satt sig något afsides på en jernsoffa; hon betraktade den stackars vansinnigas rörelser och dolde sig dervid så mycket som möjligt bakom en trädstam. Etter en andaktsfull paus uppreste gumnan sig. Det var en sjuttioårig qvinna. Man märkte att hon hade egt denna skönret, som var egendomlig för det första cejsardömet. Hennes klädningslif satt nåsra tum nedanför axlarne, och återstoden if hennes hår var nedkammadt från hjesan mot pannan, för att likna dessa locar, som den tidens briljanta officerare kattade så högt. Hennes sysselsättning — nej, hennes region bestod uti att höja sig på tåspetarne, för att med händerna fatta de ytersta ändarne af grenarne på en skor