Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1868, sida 1

Den apostoliska kristna kyrkan. (Med anledning at det förestående kyrkomötet.) (Slut fr. N:o 134). I föregående artiklar har ådagalagts, att allt särskildt och synligt presterskap var enligt apostlarnes och den äldsta kyrkans uppfattning stridande mot kristendomens väsen; att alla rättigheter och alla pligter inom kyrkan i like mån tillkomma alla församlingens medlemmar; att de embeten, som kyrkans förvaltning, lärans förkunnande och en ordnad välgörenhet nödvändiggjorde, voro församlingens tjenande organer, förtroendeembeten, hvadan de också sköttes frivilligt, utan lön, samt besattes venligt bepröfvade mäns omdöme, med inhemtande af hela församlingens bifall; att kompetensen till sådane embeten var uteslutande beroende på personernas, nådegåfvor (deras genom litvet i Kristus förädlade själs-anlag) sådane som dessa framträdt och blifvit bepröfvade i deras lefnadsvandel och verksamhet inom församlingen. Sålunda var kyrkoförvaltningen och kyrkoordningens upprätthållande anförtrodda åt ett valdt räd af äldste, som visat sig ega ,styrelsens nådegäfva. Såsom ofvan blifvit påpekadt, kallades desse äldste eller presbytrer äfven uppsyningsmän eller biskopar. Presbyter och biskop betecknade i den ursprungliga församlingen samme embetsman. Att märka är, det man kunde vara presbyter eller biskop, utan att fördenskull vara af församlingen kallad til att undervisa och predika. Ty förmågan att förvalta kommunens yttre angelägenheter, ja äfven förmågan att sörja för den kristliga kunskapens befästande och den apostoliska lärans upprättbållande, hvilket tillkom de äldstes råd, var naturligtvis en helt annan nådegåfva än vundervisningens nådegäfvak. På denna sistnämnda grundade sig befogenheten till ett helt annat embete, nemligen läroembetet. Medan alla församlingens manliga medlemmar vora berättigade att, när anden ingaf dem, tala vid sammankomsterna för gemensam andakt, och medan sålunda alla i mån af sina krafter kunde och borde vara lärare, insåg man dock redan från början förmånen af regelbunden undervisning och regelbundna föredrag, och omsorgen härom uppdrogs åt särskildt valda lärare (didaskaloi). Om hos en och samma pers son styrelsens och undervisningens nädegåfvor voro förenade, hvilket betraktades såsom önskvärdt, så kunde han samtidigt fungera såsom äldste och såsom lärare; i annat fall kunde och borde han vara endast ettdera af begge. Jemte dessa tvenne embeten sänna vi uti den apostoliska tidsåldern ett tredje, nemligen diakonernus och chukonissornas (,tjenarnes och ,tjenarinnornas), hvilka