det ålåg att förvalta och utdela allmo na, att sörja för de fattiga och såväl i andligt som kroppsligt hänseende. De nådegåfvor, med hvilka den qvinliga naturen företrädesvis blifvit utrustad, den djupa sympatiska känslan för de olyckliga och nödlidande, förmågan att tåligt uthärda vid sjuksängar, att upprätta nedslagne och trösta bedröfvade, tog församlingen redan från början för sig i anspråk, anseende dessa egenskaper i högsta grad nödvändiga fö: dess bestånd som en för ening i tro och kärlek af bröder och systrar, som de starkaste befordringsmedel för evangeliets utbredning och befästande inom familjerna och som de nödvändiga vilkoren för fattigvård och sjukvård i kristlig anda. Särskildt skulle diakonissorna i sin egenskap af fromma qvinnor och er. farna husmödrar bistå församlingens yngre qvinliga medlemmar med råd och bjelp. Dessa embeten voro de organer församlingen bildade inom sig sjelf för att förverkliga sitt ändamål. De voro ,,den helige andens cembeten endast derför att de voro af församlingen insatte och af henne emottogo sin befogenhet; ty det är församlingen såsom sådan och icke någon öfver henne stående presterlig korporation, som är den helige andens tempel!, Kristi andeliga lekamen, begynnelsen till ,,den fullkomlige man, till hvilken hela menskligheten skall i Kristus uppbyggas. Det är till de troendes församling Jesus gifvit löftena: ,hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midtibland dem, och ,se, jag är med eder alla dagar intill verldens ändak. Det är till församlingen han lofvat sända sanningens anda, för att leda henne i all sanning, och det är öfver församlingen, icke öfver några oljade och vigda presthufvuden, som på Pingstdagen, dagen af den kristna kyrkans grundläggning, anden sväfvar såsom eldstungor. Och sålunda är äfven församlingen och icke något särskildt prestskrå, cj heller något särskildt embete, insatt till högsta domarinna öfver de enskilda medlemmarnes görande och låtande. , Om din broder, säger kristendomens stiftare, syndar emot dig, så gack och bestraffa honom mellan dig och honom allena. Hörer han dig, så har du vunnit din broder. Men hörer han icke, så tag ännu med dig en eller två, på det att på två eller tre vittnens mun allt ord må bestå. Men är han dem ohörsam, så säg det till församlingen; men är han ock församlingen ohörsam, så må han vara dig såsom hedningen och publikanen. Sannerligen säger jag eder: Allt det I binden på jorden, skall vara bundet i himmelen, och allt det I lossen på jorden, skall vara lossadt i himmelen... Ty hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midtibland dem. Församlingen står sålunda öfver hvarje enskild af dess medlemmar; men församlingens egen rätt hvilar åter på de enskildes personliga tro, och församlingens frihet och myndighet i andliga ting förutsätter fullkomlig samvetsfrihet för den enskilde. Församlingen är att betrakta som den enskildes moder; men det är hvarje enskild kristen strängt förbjudet att underkasta sig och sitt samvete en annan menniskas auktoritet eller ställa sig i förhållandet af ett omyndigt barn till någon annan. ,I skolen, säger Kristus, ,icke kalla någon eder fader (i andliga ting) på jorden; ty en är eder fader, Han i himmelen Glatth. 18, 9). Och det är tillika strängt förbjudet dem, som i förståndsgåfvor och kunskaper öfverträffa de öfrige, att derpå vilja grunda ett företräde i anseende och ställning. skolen icke kalla eder mästare, heter det om dem, s5ty en är eder mästare, och I alla ären bröder. (Matth. 22, 8.) Härmed är stafven bruten öfver allt ,papaoch pfaffen-välde. I öfverensstämmelse med denna församlingens betydelse bar upptagandet af nya medlemmar i henne karakteren af en församlingsangelägenhet. Doplöftets afläggande var en personlig handling inför henne och erfordrade en garanti af sådane församlingsmedlemmar, som känt dopkandidaten och iakttagit hans vandel under en flerårig pröfningstid. Hans upptagande i församlingens gemenskap beseglades dermed att han fick tillträde till brödramåltiderna. Döplöftet innebar, att man trodde läran sådan församlingen kände henne. Den kristna församlingens grundegenskap att vara den af Gud helgade demokratien, som blifvit införd i verlden, för att efterhand omgestalta denna och nedbryta alla skiljeväggar, hvilka sjelfviska 1 3 Ä.. — sor:i..