Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1868, sida 3

In lyckad björnjagt. Lördagen den 23 Maj försiggick inom Gevägs by i Ragunda socken i Jemtland en serdeles lyckad björnjagt, om hvars anledning och utförande länsman P. Hofling meddelat följande rapport: Under förl. år hade björnar, serdeles i grannsocknarne inom Ångermanland, gjort betydlig skada, och en större björn blef förl. sommar frår Helgums socken förföljd inpå Ragunda sockens område, der flere dagsverken användes för att efter gare tiders jagtmetoder döda densamma ; mer försöket misslyckades. Fördelsmannen Salomon Svensson i Gevåg, hvilken för flera år sedan uti s. k. jern dödat några björnar, yttrade, sedan underrättelse blifvit honom meddelad att den anställda björnjagten misslyckats: Ehuru jag är nära 70 år gammal, skall jag ändå visa eder det jag, innan nästa vår, skall hafva dödat den af ångermanländningarne till oss ärade björnen. Inom orten var visserligen kändt, att Salomon Svensson uti så kallade jern, för omkring 30 år sedan, dödat några björnar, men detta sätt hade nu blifvit lemnadt åt glömskan, och i anseende till gubbens ålderdom troddes han numera icke vara någon egentlig björnfångare. Efter det den af ångermanländningarne hitsända gästen med sällskap visat sig och äfven gjort skada på åtskilliga ställen inom församlingen, beslöt gubben Salomon Svensson under nästl. September månad att iordningställa sina tvenne par björnjern, och vidtalade för detta ändamål smeden N. 0. Edin från Lycksele att dermed vara honom behjelplig. Sedan de å skogen till Gevågs by uppsökt en källa och densamma inhägnat, utlades jernen i källan med åtel af några dö killingar. Företaget lyckades dock till en början ej bättre, än att en af grannarnes hundar tastnade i ena jernet och deri fick sin död, hvarför gubben Salomon Svensson af hundegaren erhöll en skarp tillrättavisning för sina tillställningar samt affordrades 10 rdr för det förlorade kreaturet. Vid erläggande af denna liqvid lärer dock Salomon Svensson yttrat: ,, Med förnöjelse lemnar jag dig dessa 10 rdr; ty på den dödade hunden skall jag taga mig en björn. Jernen uppspändes ånyo med den dödade hunden till åtel och hafva nu på våren med omsorg blifvit eftersedda. Tvenne mindre dränggossar från Gevåg begåfvo sig på qvällen den 22 sistl. Maj, för att i en å skogen belägen fäbodevall utbreda någon gödsel; men komne ungefär 34 mil från Gevågs by fingo de höra ett rytande och bullrande i skogen, som ar alldeles förskräckligt, och som bemälde dränggossar ej förut hade någon kännedom om fängslade björnars läten och regeringsförmåga, trodde de att något af fornsagans bergtroll nedslagit sina bopålar i skogen, hvarföre de med alla krafter anträdde återfärden till byn. Sedan desse serdeles andtrutne och förskrämde gossar ändtligen anländt till en torpare i Gevågs by och der berättat den ovanliga händelsen, blefvo de tröstade med den förmodan, att annan fara ej vore å färde, än att troligen någon björn fastnat i Salomon Svenssons utlagda jern. Gossarne voro emellertid så skrämda och trötta af sin ansträngande marsch, att de begärde få hvila hos torparen, och denne begaf sig till Salomon Svensson för att berätta händelsen; det var då redan midnatt och gubben hade gått till hvila, men vid erhållen underrättelse om hvad som var å färde, steg han genast ur sängen och gaf bud till sin husvärd och dennes drängar jemte smeden Edin att genast begifva sig till skogen och befria den fängslade gästen från fångenskapen. Sex man till antalet, alla försedda med skarpladdade lodbössor, begåfvo sig på väg till det ställe, der de stackars gossarne blifvit så skrämda, och uppnådde vid daggryningen det förmälda stället, då allt hördes tyst och stilla; men på rop af Salomon Svensson svarade den fängslade björnen med ett genljud, som ingaf häpnad och bäfvan hos de mest passionerade jägarne. Lugnt ropade emellertid S. Svensson till kamraterna: Ställ edra skjutdon i ordning, ty björnen kommer och vill anfalla oss, men skjuten ej förrän ni ären säkra att skottet träffar honom, annars kan någon af oss blifva olycklig; ty en retad björn är ej att leka med. Knappt hann Svensson uttala dessa ord, förr än björnen nalkades i fullt raseri; alla skotten lossades; men blott ett synes hafva träffat med någon dödande påföljd. Emellertid föll björnen omkull, och den modigaste af sällskapet, Edin, skulle närma sig honom för att efterse om han en blifvit dödskjuten; men innan han hann närma sig honom, uppgafs ytterligare ett förfärligt klagoljud, och ett brak hördes uti skogen på omkring 3,000 fots afstånd. Gubben Svensson vände sig genast till manskapet och ropade: ,Skynder eder och ladden edra gevär, ty ögonblickligen hafva vi ännu en björn, som vill anfalla oss. Med knapp nöd hann sällskapet ladda sina gev å ytterligare en stor björn i upprättgående ställning, med sitt fäng. sel på ena framfoten, i vildt raseri och under ett förfärligt rytande syntes vilja utan skonsmål angripa jagtmanskapet, då likväl till hans mötande nära nog på en gång sex skott mot honom aflossad dock intetdera dödande, men likväl så mycket verkande, att björnen hejdades några ögonblick i sir framfart, hvilket uppchåll hade den följd, att Sv son och Edin sände honom ytterligare hvar sitt väl riktade skott; och två björnar, en scrdeles stol hanne och eu hona, hade stupat på fältet, på en