Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1868, sida 2

atskärningen: Ninne af organisten i Alunda P. A. Berg. Det är nemligen denne, hvilken är gifrare af ofvannämnda medalj. Fru Åhlborns skicklighet stannar ej vid hvad hon sjelf åstadkommer, utan hon meddelar äfven undervisning åt elever, som arbeta å hennes atelier. Hon är sjelf en utaf dessa skapande och outtröttliga talanger, som med ständigt ny ifver och hängifvenhet lefver sig in i sin konst. Huru länge skulle jag ej vilja uppehålla mig hos denna äfven som enskild person älskvärda dame och njuta af de många konstskatter som man här skådar — men jag vet af egen erfarenhet tidens de och gör kanske orätt uti att beröfva konstnärinnan ännu en dyrbar timma med mitt besök. Men innan jag bjuder farväl, får jag del f en intressant liten historiett ifrån en förfluten tid, hvilken jag ej kan underlåta att meddela mina läsare. Några medaljaftryck lågo på fru Ahlborns arbetsbord. Bilden å dessa bar Carl förda af hans medaljgravör, schweizaren Iedllinger, hvilken, efter att ha innehaft samma befattning hos påfven och kejsaren af Ryssland, blef af Carl XII kallad till Sverge. Nämnde IIedlinger var på sin tid en al Europas skickligaste gravörer. Under hans vistande i Sverge blefvo dess land och folk för honom mycket kära, och som bevis på huru han uppfattade svenska språket, omtalas huru ordet lagom blof för honom ett det dyrbaraste minne, som han medförde till sitt hemland. I gyllene bokstäfver fästade han detta ord ölver dörrarna i sin bostad, och, enligt Hildebrand, satte Hedlinger detta af honom såsom valspråk antagna: lagom under sina många arbeten. Ja, han förevigade detsamma ytterligare, då han å en af sina sista medaljer, vid 80 års ålder, lät stickeln inrista å metallen uti grekiska bokstäfver det för honom kärblifna ordet, hrarunder han ingraverade en dödskalle, liggande på en åker, och kring kanten af minnespenningen ett perlband. Ilelt visst ha så af Sverges egna söner fästat så stor betydelse vid detta enkla men betecknande ord — lagom — som fremlingen från de enkla och sparsamma schvweizerdalarne. Till slut, ärade läsare, inbjuder jag eder en Söndag morgon att ombord å ångaren -Uhsala? söretaga en lusttur till Gripsholm. Jag vågar ej att vara omständlig vid beskrifningen af denna lilla utflygt, som kunde gifva anledning till att fylla hela spalter, ty alltför mycket har jag redan tagit både eder tid och uppmärksamhet i anspråk. Derföre helt kort några rader! Ångaren framgled med skarp fart genom den vackra nejden, och hela färden, som varade 3:ne timmar, erbjöd ett naturskådespel, hvartill icke många länder kunna uppvisa ett motstycke. De skogrika stränderna, åkerfälten, de smakfulla villorna, de stolta herresätena och desmå täcka allmogens hem, som lågo längs hela den väg, som passerades, tillika med den mängd småbåtar, segeljakter och handelsfartyg, som sakta framgledo, gjorde, att det hela erbjöd ett det mest leende och omvexlaude sceneri. Inom relingarne kunde man förnimma ressällskapets glada sinnesstämning och högljudda konversation. Eder resenär kunde ej undgå att, indiskret måhända, lyssna till några unga täcka damer, som mer och mindre mildt togo Göteborgs hrr grossörer och officerare, dess familjelif m. m. i skärskådande, och fällde sina omdömen och slutsatser på ett sätt, som i många afseenden hade sanningen för sig. De unga döttrarna af Mälarestaden gjorde rättvisa åt vårt samhälle i många afseenden, fastän de ganska skarpt klandrade åtskilligt. Under det jag ähörde detta räsonnemang samt var nog lycklig att, med den frihet, man tager sig såsom resande, blifva bekant med flera af mina medpassagerare — äfven med de omtalade unga damerna, hvilka jag tann lika älskvärda som reskamrater som de voro skarpa som kritici — nalkades vi målet för dagens färd, och vi sågo Gripsholms slott, belyst af middagssolen, höja sina tornspetsar öfver den blå Mälarvågen. Vid dess fot låg den lilla idylliska staden Mariefred, hvars befolkning tycktes ha gått man ur huse, för att å andningsplatsen välkomna ångbåten och resenärerna. Med hvilka tankar och i hvilken sinnesstämning vandrar man icke genom Gripsholms mörka gångar, höga salar och dystra fängelsehvalf! Hvilka minnen tränga sig ej på vandraren! Hvilka sagor hviska ej de gråa murarna — sannsagor om kärlek och hat, trohet och falskhet, förhoppningar och bedragna illusioner, riddaredåd och förräderi, brodershat och herdaspal! Den trotsige Bo Jonsson Grip; Gustaf XII:s kända anletsdrag, och de voro ut