Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1868, sida 2

som det varit nödvändigt. En grind i solfjäderiorm leder till ingången. Ester något knuffande hit och dit samt parlamenterande kom man då in, efter det man legitimerat sig för polisen, som höll grinden besatt. Strax till venster såg man ett trähus, så ramponeradt, att det var med nära nog lifsfara förenadt att gå den utanför huset apterade trappan uppför. Det var också förbjudet, men man legitimerar sig och man kommer fram — ötverallt den hemskaste förödelse, ott lik, ett stympadt, har man dolt der på trappalsatsen, det var en af de många offren. Ingen tår vidare träda dit upp, huset är också färdigt att ramla öfver ända, så ohyggligt medfaret är det. På samma sida till venster ett annat hus, takteglen äro sönder i smulor, det är tilltygadt så att man icke ens vågar ett försök att gå dit in. närheten af detta hus ligger en i ett berg insprängd källare, starkt förbommad. Man känner sig visserligen något lugnare, men nitroglycerinen han försätter berg och det är ju denna ohyggliga kraft, som kan tillställa de sasansfullaste härjningar, om man icke rätt förstår hur den skall behandlas. Nere vid sjöstranden stod enstaka ett hus, liksom de andra af trä, i hvilket wafvelsyra m. m. tillverkades och i hvilket en massa kärl voro förvarade. Ingen menniska hade varit der under dagens lopp, ty arbetarne hade för dagen tjenstledighet, men någon bedröfligare bild af örstörelsen kan man svårligen tänka sig: huset rent af hängde i slarfvor, taket gick vågor at assaltpapp, korsvirket var afbrutet liksom strykstickor, massor af lamejeanuer syntes derinom — en sorgig bild af förödelsen. En hög bergskam utgör den högra gränsen för Vinterviken. Vid foten af denna bergskam var laboratoriebyggnaden beläsen; det var ett reveteradt stort trähus. Det var här olyckshändelsen uppstod, det var härifrån denna smäll utgick, denne höge pelare uppstod, som så förfärade Stockholms invänare. Efter ringningen till arbete i middags hade 15 personer sått in i detta hus, men en eller ett par hade aflägsnat sig, så att, då närmare 3-tiden explosionen inträffade, med säkernet mer än ett dussin menniskor voro der nne, och af dessa återstå knappt ett spår — jag vill förskona er från uppräknandet och beskrifvandet af de slarfvor af olyckliga menniskor, som der och hvar anträffades på marken, och likaledes vill jag icke beskrifva den morgue, som i ett af de ännu återstående skjulen etablerats och der en massa folk trängdes, för atti de ditförda trasorna af nyss lefvande varelser söka igenkänna en far, en make, ett älskadt barn. En blick in i detta likrum var förfärlig, gråt och tandagnisslan hördes af de många besökandena der. Vi stå nu framför olyckans härd — men hvad se vi? En tom plats, några stora stenar, som utgjort husets grund, några kringströdda små stumpar af virke, ett eller annat förbindningsjern, eljest blott kalk och damm. Svårligen kan man tänka sig en mera ohygglig bild af förstörelse. Kring hela platsen hade explosiou afslitit hvarje tecken till den så rika vegetationen, träden voro alldeles bladlösa och på grenarne eller de få återstående bladen hvilade ett ytterst tjockt damm af ereller tegelstensdoft — det var liksom om en allt förtvinande Samum förstört nela naturen. Ännu ett hus stod qvar, lika svårt ramzoneradt som de öfriga, hvilkas takpannor voro i tusentals spillror. Ett skri till den påträngande folkmassan från svafvelsyrehuset, att en lika farlig explosion möjligen var förestående, satte benen under folk, oh i ett nu rusade de rädda till grinden. Deruppe i bergen brann det i full fart i räden, men en afdelning sappörer, som i påtar begifvit sig från Kungsholmen, såzos der uppe arbeta allt hvad de förmådle för att söka släcka elden. Man omtalade allmänt på stället, att Blyckshändelsen skulle hafva förorsakats leraf, att ett experiment med ett nytt sätt laddandet af dynamitpatroner blitvit af erkmästaren företaget på s. m. och efter niddagsmältiden fortsatt. Huruvida nåson värdslöshet härvid blitvit begången can aldrig visas, ty ingen af de i laboraorium sysselsatte finnes vid lif, alla flögo le i luften. De arbetande voro unga pojcar, med undantag af två eller tre äldre carlar och ett par qvinnor. När man besaf sig från den ohyggliga platsen fästes ippmärksamheten vid en yngre qvinna och tt fyraårigt barn. Qvinnan hade besökt sin man för att gifva honom middag, hon lade efter förrättadt ärende begifvit sig vå väg hem, men med en bekant suttit och pratat vid grindvaktarestugan, då exlosionen inträffat och hon blifvit i höften räflad al en stockstump. IIaltande och padande i tårar beledsagades hon derifrån. Den beklagansvärda qvinnan hette Pettersson, efter hvad man försäkrade mig. Vid min afresa från platsen, var vägen dit så ylld af vandrande, att det var med största möda åkdon kunde komma fram. Våra idningar berätta utförligare om denna olyckshändelse än jag hunnit. Göteborg får snart besök af några af vår K. teaters dramatiska artister: fröknarne Selma Lindqvist och Anna Sandberg samt hrr EImlund, Hansson, Dörum, n. fl. Det vore ledsamt om man kommit ig i ,forkjölet, då jag nu meddelar det illa sällskapets repertoire för Göteborg. Den består nemligen af: , Min ros i skon, Ett barnlöst hem, Den hvita Nej kan, ,Lilla kusin, , Shakspear kär, Ilon bedrar sin mank, Inqvarteringen, scen ur ,Fäktaren från navenna — annat också; men beroende på hur Göteborgs publik omfattar det lilla sällskapet. 2 i — UTRIKES, FRANKRIKE. Temps innehåller en uppmaning til leltagande i den ,,permanenta internationella fredsliga, hvilken öppnades i Paris! len 9 dennes, och som icke — såsom förut if oss skett — bör förvexlas med den ,inornatianalla frodaligat anm fkl aac 3.