Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1868, sida 2

Stockholmsbres. (Korrespondens till II.-T:n.) Stockholm den 11 Juni. En fruktansvärd skräll i e. m. kl. kring 2 3 försatte plötsligt hufvudstadens innevånare i den största oro. Man rusade upp från middagsborden, öppnade fönstren, sedan man hunnit något hemta sig från sin förskräckelse, och frågade oroligt förbipasserande personer, hvilken orsaken kunde vara till detta hemska dån. Alla voro konsternerade, man kunde ej få ett svar. Man rusade då ut för att erhålla visshet, ty det var klart att en fasansfull olycka inträffat, men ingen visste något. Långt upp på norr, der er korrespondent är boende, sväfvade man länge i ovisshet om orsaken; man sprang in på närmaste polisvaktkonsor, men polisen är heller icke allvetande. Dock, efter lång väntan, kom ett politi-telegram till kontoret och ändtligen kände man åtminstone stället der olyckan skett, men dess omfång naturligtvis icke. Något vana vid explosioner som vi äro — ni påminner er olyckan vid Loudden för många år sedan och vid Heleneberg för några få år sedan — ropades genast: antingen Marieberg eller Vinterviken, såvida icke någon gasexplosion inträffat. Det var ligen vid Vinterviken, som dennanya för a olycksbändelse timat och som nu upprört hela stadens befolkning. Telegrafen har säkert redan berättat er åtskilligt härom, men jag vill föra er ut till olycksstället, efter som jag så fort det var mig möjligt skyndade dit ut. Vintervikens fabrik för tillverkning af nitroglycerin, dynamit, svafvelsyra m. fl. tekniskt-kemiska fabrikater, ligger ett godt stycke från jernvägsstationen Liljeholmen, en styf fjerdingsväg från Stockholms Stortorg räknadt — detta torg utgör medelpunkten för väglängders beräknande — och är beläget i en af de mest idylliskt vackra af Stockholms vackra omgifningar. Sedan man passerat Liljeholmen och de vackra landthusen der i nejden, viker man af öfver en vidsträckt hagmark, och denna väl passerad råkar man på en hel koloni af dessa småtrefliga sommarnöjen, inbäddade bland björkar och furar, i den numera vanliga schweizer-stilen, införd så allmänt af den Ekmanska snickerisabriken på Kungsholmen: två, högst tre rum med kök, en liten veranda, det är alltsammans. Sedan man passerat denna koloni kommer man till Vinterviken, efter att ha krånglat sig fram på en mycket dålig nyanlagd väg, enkom upptagen för transport af fabrikens tillverkningar. Vinterviken heter en af Mälarens många djupt inskärande vikar, och deraf fabrikens namn. Fartyg kunna gå upp ända till egendomen, men i vanliga tall förekommer det icke, och endast ångslupar anlöpa då och då platsen.