Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1868, sida 3

Litteratur. Allmänna Historien i Sammandrag af A. Bulliet. Öfversatt af mag. David Sjöstrand. 3 band. Stockholm 1860 — 1862. (Ur Pedag. Tidskr. 1868, h. 2) Vår närvarande litteratur är ej rik på originalarbeten, som omfatta Allmänna Historien i dess helhet. Vi ha knappast mer än ett enda namn att i detta afseende uppvisa, och det är Jakob Ekelund, som skref sin Gamla Historia 1826, Medeltiden 1828 och Nyare Historien 1833—38. Dessa i våra skolor under en lång följd af år allmännast begagnade läroböcker ha både under författarens lifstid och efter hans död upplefvat många upplagor, dels oförändrade och dels öfversedda af aktade lärare, hvilka genom mer eller mindre genomgående bearbetning sökt åt detta med en viss pietet betraktade arbete gifva en längre framtid. Bland de författare, som under tiden gifvit oss läroböcker i särskilda delar af Allmänna Historien, nämna vi här blott Svartengren, som 1848 utgaf Medeltiden, samt Palmblad och Wiberg, som lemnat oss korta framställningar af den Nyare. Hö med har skolan hittills ganska godt hulpit sig; men icke så de många, som önskat och behöft utsträcka sin historiska kunskap utöfver det vanliga skolmåttet. Dessas behof, allt mer oafvisliga, ju högre det historiska intresset i vårt land gjort sig gällande, har man försökt tillfredsställa genom öfversättningar. Så utkommo Beckers, Rottecks, Held och Corvins och Schlossers större verk, snart åtföljda af Webers Allmänna Verldsbistoria 1853, Dittmars Verldshistoria 1854 och nu senast af det serdeles förtjenstfulla arbete, som utgör föremålet för denna vår anmälan. A. Bulliet: Esquisse dune Histoire Universelle hade i Frankrike och Schweiz sett flera upplagor och blifvit en allmänt omtyckt historisk läsbok, långt innan den öfversattes på svenska. Redan deraf kan man sluta till bokens värde. Detta värde visar sig för granskaren hufvudsakligen deri, att författaren, som här betraktar verldshistorien från kristlig synpunkt, långt ifrån att förete endast nakna register öfver krig och konungalängder, i ett enkelt, lättfattligt språk framställer verkliga taflor ur folkens lif, såsom detta utvecklat sig i politisk författning, religion, vetenskap, skön konst, seder och industri, under så väl de lugna som stormiga skiften försynen låtit dem upplefva. Allt, som i sig inneburit någon vigtigare betydelse för civilisationens framsteg, har författaren förstått att med ovanlig talang framhålla i lifliga skildringar och underhållande beättelser, som draga läsaren med sig midt in i händelserna och låta honom se dessa lefvande framför sig. Och en annan icke mindre förtjenst är den, att författaren, med blicken stadigt fästad på det väsentliga, just vetat att företrädesvis framhålla detta och sålunda i sin framställning med berömvärd säkerhet iakttagit det lagom, som hvarken bjuder för mycket eller för litet åt de läsare han trott sig böra kunna påräkna icke blott inom skolans område, utan äfven i hemmet och familjen. Följden häraf har blifvit den, att läsaren, långt ifrån att tröttas af tilldragelsernas hvimmel eller öfverväldigas af hopade detaljer, klart och redigt kan här uppfatta verldshistorien i dess vigtigaste momenter. ; . Så genomgår författaren i Gamla Tiden först de Österländska folken, hvilka slutna i despotismens bojor aldrig vaknade till medvetande af den frihet, som utgör första och förnämsta vilkoret för mensklighetens förädling; derefter Grekland, bvars ädla fria folk genom utbildade samhälls-inrättningar, vidsträckta förbindelser, stora framsted i konst och literatur och framför allt genom ett sinne öppet och mottagligt för de högre idgernas rikedom så småningom uppsteg till höjdpunkten af gamla verldens kultur; och slutligen Rom, hvars svärd af de blomstrande Medelhafsländerna bildade detta ofantliga verldsvälde, hvilket omsider, frätt af inre förderf, störtade samman för att lemna plats åt ett friskare folk, genomträngdt af den nya verldsomskapande lära, som utgått från det heliga land, hvilket beboddes af det töraktade Judafolket. Så afslutar Gamla Tiden med Kejsar Theodosii den stores död 395. — I Medeltiden, hvars historia är en mycket svår uppgift att klart reda och framställa, har författaren lagt i dagen en stor förmåga att utvälja de drag och episoder, som på samma gång lifligt intressera ungdomen och troget afspegla tidsåldern i dess egendomliga skaplynne. Det har icke varit en lätt sak, att ur det rika historiska materialet, som här i massa tränger sig fram, verkställa en sådan utgallring; och dock har författaren gjort detta på ett sätt, som förtjenar mycket loford. Här om någonstädes behöfves en ledtråd, som genomgår det hela och utan hvilken man på detta område lätteligen förirrar sig i händelsernas mångfald och famlar i mörker. Denna ledtråd är för Bulliet kristendomen, i hvars ljus han ser tilldragelsernas lopp och bedömer de häri ingripande personerna. Så genomgår han i smärre skildringar Folkvandringarna och Germanerna, Den gamla bildningens fall och uppgång i den kristna, Kristendomen och Muhammedanismen, De lägre folkklassernas frigörelse och den stigande Konungamakten, Feodalsystemet och Påfveväldet, Vetenskapen och Universiteterna. Det hela slutar som vanligt med Konstantinopels eröfring af Turkarne 1453. — I Nyare Historien framställas först de förebådande tecknen till en annalkande ny tidsålder, hvarefter de stora genomgripande verldshändelser