öfvertyga grefven om, af hvilket material tullparlamentet bestod. De patriotiska känslor, som vid sessionens slut kommo till utbrott vid ätskilliga fester, isynnerhet vid borgarefesten i vårt Tivoli, vid besöket i Kiel och under den lysande dagen i Hamburg, måste ha uppmuntrat grefven att raskt framgå vidare på den beträdda banan. Omöjligheten att aftvinga tullparlamentet nya skatter är för honom uppenbarligen ett välkommet medel att för de öfriga regeringarne demonstrera nödvändigheten af att förvandla ,tullparlamentet till ett ,,fullparlament. I sjelfva verket ha tillochmed mycket försigtiga, regeringen närastående, tidningar öppet uttalat den förväntan, att tullparlamentet — i likhet med den preussiska ,förenade landtdagen efter sitt första möte år 1847 — blott ännu en gång skall sammanträda, för att för alltid upplösa sig och lemna plats åt ett parlament med mera omfattande kompetens. Verlden skulle då få se mycken förvirring, många lifsförmåga saknande institutioner, mycken politisk dårskap falla tillbaka i historiens skräpkammare! Ni har väl någon gång hört eller läst det uttrycket, att Berlin är intelligensens stad? Det fanns en tid, då detta uttryck egde sitt fulla berättigande. Ännu intill den nyaste tiden har Berlin bevarat sitt rykte att representera den äkta protestantismen. På detta rykte lärer ni nödgas tvifla, då jag berättar er, att hos oss etablerat sig en af protestantiska andlige bestående kättaredomstol, som med en inqvisitionen värdig fanatism förföljer sina offer. Redan sedan längre tid tillbaka har bland Berlins presterskap striden om den protestantiska; frågan utbrutit i ljus låga. Ortodoxa på den ena, rationella på den andra sidan. På predikstolarne öfverflöda läpparne af frid och brödrakärlek, men i de kyrkliga tidskrifterna, vid presterskapets officiella sammankomster och vid hvarje annat tillfälle, då hjertat ostraffadt kan öppna sig, föres en förbittrad strid mellan partierna. Naturligtvis deltager allmänheten på det lifligaste, och redan vilja några med serdeles skarpa ögon begäfvade tidningsreferenter ha sett facklan till ett evangeliskt religionskrig i miniatyr lysa. Skandalösa uppträden ha visserligen ej saknats. Då en af de mest beryktade ortodoxa presterna förbittrar sin församling så, att han måste använda en år efter år ökad del af sina inkomster till nya fönsterrutor; då en annan af samma skrot och korn vid en i allo välansedd arbetares begrafning genom sina uppretande ord försätter den sörjande församlingen i den nödvändighet att glömma kyrkogårdens helgd, den presterliga skrudens värdighet, och med knutna näfvar tränga inpå presten, så är detta utan tvifvel anmärkningsvärda tidens tecken. Endast de ortodoxa gifva ej akt på dessa tecken. Den nyaste skandalen är den händelse, som jag betecknat med namnet , kättaredomstol. Vid ett i Oktober sistl. år här hållet krets-synodalmöte, afgafs berättelsen om församlingarnes kyrkliga och sedliga förhållanden af predikanten Lisco. Herr Lisco är afgjord rationalist och begagnade tillfället för att göra en liten exkursion på protestantismens principers område. Naturligtvis blef dervid tron på under, profetior och bönhöring underkastad en skarp kritik, bibelns obetingade auktoritet förkastad och nödvändigheten betonad att gifva protestantismen andra, med den moderna vetenskapens resultater bättre öfverensstämmande, grundvalar. Mot dessa teologiska åsigter inlade synodens ordförande reservation för den evangeliska kyrkans tro och isynnerhet för tron på under etc. En diskussion om berättelsen förstod man att undvika. Men det tjenar till intet att vilja tiga ihjel dylika saker. Herr Lisco offentliggjorde sin berättelse. Detta var de ortodoxe herrarne för starkt... Författaren inkallades inför synoden, för att stå till svars icke blott för offentliggörandet, utan äfven för innehållet af sin berättelse. Herr Lisco jakttog dervid hållningen hos en man med sanningskärlek, öfvertygelsens tro och oböjligt mod. Diskussionen måtte ha varit temligen irriterande, ty en af Berlins underligaste helige, den ultraortodoxe predikanten Knak, lät dervid undfalla sig ett ttrande, som visar hvarthän det skulle komma med protestantismen, om man lemnade den qvar i händerna på dylika ,, mörksens ufvar. Diskussionen ledde till följande dialog: Lisco: ,Protestantismens väsende fordrar, att den kristna läran bringas i harmoni med den moderna vetenskapens resultater, att skillnaden mellan den kyrkliga och den moderna verldsåskådningen upphäfves. — N D