SOMm Källades ,,UCl SISLC KYTKOLANQCTUH , SMI drar den kristna kyrkans författning un der den apostoliska tidsåldern. Hvad Moses (4 Mos. B. 11, 29) utta lade såsom en önskan: att Guds ande måtte hvila på alla och alla blifva profe ter, är en förutsägelse om det som genon Kristus skulle förverkligas. Genom honom har stiftats en det gudomliga lifvets gemenskap, hvars förutsättning är, att alla befinna sig i ett lika och samma omedelbara förhällande till Gud. Ett serskildt I prestoch profetdöme, af hvilket församlingens religiösa medvetande skulle vara beroende, kunde dädanefter icke finnas. Ett prestskrå med uppgift att leda de öfriga menniskorna såsom i religionen omyndiga och att uteslutande sörja för tillfredsställandet af deras religiösa behof — en sådan prestkast kan icke hafva en plats i kristendomen, (då dess grundsanningar rätt uppfattas). I det Kristus bortröjde allt, som skilde menniskorna från Gud, idet han öppnade för alla samma gemenskap med Gud, upphäfde han hvarje skiljovägg, som ditintills söndrat menniskorna från hvarandra. Kristus såsom hela mensklighetens profet och öfversteprest var slutpunkten af allt annan profetoch prestadöme. Samme öfversteprest och medlare för alla, genom hvilken alla, försonade och förenade med Gud, blifvit ett presterligt och andligt slägte; en himmelsk konung, förare och lärare, genom hvilken alla blifvit lärde; en tro, ett hopp, en ande, som skulle lifva alla, ett orakel i allas bjertan, nämligen andens röst som utgår af fadren; alla medborgare i ett himmelrike, med hvars krafter de redan såsom främlingar i verlden blifvit utrustade. När apostlarne använde gamla testamentets prest-id på kristendomen, skedde det städse endast i den afsigt att visa, att intet sådant synligt särskildt presterskap borde ega rum i den nya församlingen. Befordrandet af Guds rike i det stora och i det enskilda, kristendomens utbredning, hvarje enskild församlings bästa finge icke vara en klassangelägenhet för en viss utvald krets af kristne, utan hvarje individs aldra egnaste sak. Hvar och en skulle dertill medverka från den ståndpunkt, som församlingens osynliga hufvud hade anvisat honom, medelst de särskilda, i hans personlighets beskaffenhet grundade gåfvor, som Gud förlänat honom. Pånyttfödda, förklarade och förädlade af Guds ande blifva dessa naturgåfvor till nådegåfvor, organer för den enskildes verksamhet i församlingens tjenst. Den kristna församlingens väsen berodde derpå, att icke en person, utkorad till ledning af det hela, skulle företrädesvis vara den helige andes organ; utan alla, enhvar på sin ståndpunkt, enhvar med de honom förlänade gåfvor, skulle samverka, ömsesidigt kompletterande hvarandra, till befordrande af det kristliga lifvet och de gemensamma ändamålen. Och sålunda var församlingens ,,uppbyggelse, i ordets paulinska betydelse, allas gemensamma verk. Men äfven uppbyggelsen i inskränktare mening, uppbyggelsen genom ordet, var icke uteslutande anförtrodd åt någon viss, utan enhvar, som dertill kände ett inre behof, kunde vid församlingens sammankomster taga ordet. Kyrkofadern Hilarius, som skrifvit kommentarier till de paulinska brefven, anför bland andra, att hvarje medlem af församlingen under den apostoliska tidsåldern tillerkändes rättigheten att undervisa, lära, tolka skrifterna och döpa. Det ligger i sakens natur, att den inre andliga gemenskapen mellan församlingens medlemmar också skulle sträfva att utpregla sig i yttre former, gifva sig en organisation. Dertill erfordrades ett visst öfveroch underordnande af de olika lemmarne efter deras olika ställning till det hela, och en viss ledning at de gemensamma angelägenheterna. Till nådegåfvorna hörde äfven styrelsens nådegåfva, såsom Paulus kallar den. Men det kristliga lifvets och den kristna församlingens väsen tillät svårligen, att denna styrelse lades i händerna på en enskild, i hvilken församlingen funnit denna nådegåfva vara förhanden. Den monarkiska regeringsformen var för den kristliga församlingsandan icke den lämpliga. En enskilds öfvervigt i spetsen för det hela kunde alltför lätt blifva hämmande för församlingslifvets fria utveckling och de olika organernas fria samverkan, i hvilka medvetandet af deras ömsesidiga beroende städse borde upprätthållas lefvande. En person, af hvilken allt berodde, kunde blifva af för stor betydelse för alla, kunde blifva en medelpunkt, kring hvilken allt samlade sig, på ett sätt, som vore egnadt att undanskymma den enda verkliga lifsmedelpunkten för alla, nämligen Kristus sjelf. Apostlarne stodo till församlingarna i ett sådant förhållande, som motsvarade endast deras ställning i kyrkans utveckling och icke kunde öfverflyttas på något annat embete; ty de allena voro Kristi ords och andes uppbärare för alla århundraden, de af honom sjelf utkorade vittnena om hans personliga verksamhet — en uppgift, som naturligtvis aldrig mer kunde återkomma. Men desse samma apostlar, hvilka en så exceptionel ställning tillkom, voro dock fjerran ifrån att vilja utöfva en inskränkande öfvervigt i kyrkans ledning. De tvärtom gjorde kyrkans fria utveckling till sitt ögonmärke. De sökte församlingarnes fria medverkan i alla dem beträffande angelägenheter. I sina bref ställde 2—