Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 3

TB, NB Å AlTLUUudgtd1 19988d11— dom skydda sig mot törlust. Den sista skymten af arrendatorns sjelfständigbet törsvinner med detsamma; han blir hagläs; upphör att vara en fri arbetare; blir en olycklig saf. som måste arbeta, lefvande uteslutande af jurdegarens nåd och barmhertighet. Flera jordegare vilja hafva sina underlydande i denna beroende ställning; de älska husbondevaldet i dess gamla drägt, och föredraga många fria dagsverken af utsvultne elandiga varelser, framför färre, men goda, af fria, starka och sjelfstäåndiga arbetare. Ej nöjde med den makt arrendekontrakten gifva dem i handerne. behandla ofta nog egendomsegare sina underlydande på det mest godtyckliga sätt, ej ens aktande eganderatten. Exempel härpå finnas många. i Hvad skall man t. ex. säga om en jordegare, hvilken, för att öka vattentillgången för en säg, grafde en stor graf midt igenom några torpares små, med håstsäd besådda, äkertegar, och på deras begäran om ersättning för den helt och hållet förlorade grödan samt tör bortskaffandet af den ofantliga jordmassan, betalade dem med otidigheter? I Hvad blir följden? Utblottade på allt, förstörde till kropp och själ, frängå de hemman och torp och inträda i saitighuset på fattigförsörjnigeus knappa och bittra kost. Se der arbetets lön! vinsten af ett med bekymmer och försakelser genomsläpadt lit. Rättänkande, om sina underlydandes väl måne jordegare finnas många; men så är det, att det j onda ses, observeras, faller lättare i dagen, än det goda. Och hurudan är hemmansbrukarens och jordrorparens stalluing till kommunen, till samhallet ? Vi träffa den bäst vid liknelsen: såsom den fattiges get, den der mjölkas, men nödgas föda och vårda sig bäst den kan. ÄÅnnu olyckligare finna vi stat-torparen och statdrängen: de aga intet, hysa intet hopp om att någonsin äga något, som de kunna kalla sitt; de vänta intet annat au sattigdomen i den dystraste skepnad. De äga intet säga vi! jo, de äga skuld samt hustrur och barn. Träl, i ordets fullaste bemärkelse, går statdrängen ovilligt till sitt arbete, hvilket han vårdslöst och liknöjdt fullgör; mattas mängen mades und:r dagans lopp af husbonden med ovett, ja t. o. m. stryk, samt vandrar om aftonen trött och hungrig hem till den usla bostad, som Lestas honom, för att der mötas af de på bröd ropande barnen. i Liwet är för statkarlen och hans familj en skola, der han blott lär sig den yttersta försakelse, ; ty knappt till att underbålla litvet räcka baus lön och stat. Taflan är mörk men sann, och hänvisa vi till Carl Raabs ganska sörtraffliga brochyr: ,,Statkarls-systemet i Sverge. Backstugusmtare och dagakarlar hafva det vida bättre än de föregående: ej bundne vid någon jordegare, vandra de fritt omkring, sökande sig arbete under sommaren, men under vmtren njutande den allmänna törsörjningens gagn. De bibehålla ännu någov sjeltstävdizhet, och friheten har bevarat dessa från slatviriets förfaande. Den ozifte tjenstedrangen, som njuter sin kost vid husbondens bord och med en lön, fullt uppgående till statkarlens sammanlagda lön och stat, har det bra. Han känner sitt varde och framstaller sina fordringar. hvilka han vill bafva och får uppfyllda; men med statdrangens afskräckande exe..pel för ögonen, och hatare at tvång och djurisk behandling, skyndar han att bespara af sin lön respenningar för att i tid lemna det land, som blott med nödens och eländets magra knotiga armar kunna qvarhålla honom ; Vi hafva funnit den sjuka kroppsdelen, och orsaken till det onda; hvad är botemedlet? I För att hämma emigrationens ström och ej riskera att en vacker das befinna sig eusam på sin egendom med några skrö och odugliga Supbar, måste jordegaren i tid tänka på att skaffa sig bofaste, fria och sjeltständiga arbetare; utbyta statkarlen mot jordtorparen, och åt denne upplåta tillräckligt med jord mot billig skatt, på det han må kunna njuta af sitt arbetes frukter i samt bespara en peuning för ålderdomen; med torparen upprätta kontrakter, hvilka ej allenast I upptaga skyldigheter utan äfven rättigheter, ej göra honom bunden och beroende utan fri och I sjelfständig, göra honom till sin medarbetare, sin ; medhjelpare. I Och hvilken vinst skulle ej jordegaren härigei nom bereda sig? Ä Utom en gol och tillräcklig arbetsstyrka för en mindre jordareal, som, väl bäfdad. alltid gifver en rikare atkastning. skulle han vinna en betydlig l minskning i fattigunderhallets tunga börda, bespara sig de betydliga förlusterna på sina ruinerade underhafvande, samt befria sina ögon från i Åsynen af eländet i trasor, öronen från ahörandet I af ropet på bröd. Det kan anmärkas att det hårdt beskattade jordbruket ej mesgi ver jordegaren någon uppostring. utan nödgar honom söka sig den möjligt billigaste arbetare. Sannt! Vi hafva i detta fall mycket att önska: I såsom befrielse från skjutsoch landsvägsunderhallet, indelningsverkets atskaffande och minsk-I ning i det högre presterskapets aflöning m m.; men hoppoms det bästa af vår nya representation! fvergången från statkarlstill jordtorpare-I systemet blir dock icke så kostbar. som det vid första betraktande kan förefalla, och uppväges mångfaldigt af de fördelar det bereder. Förr än jordinnehafvarne med klok omtanke I för egen framtida fördel äfven tänka på sina ar-II betares bästa och deras framud. förr upphör icke det högljuiida ropet: till Amerika-: och till Ame-( rika, det fria landet på andra sidan verldshafvet. skall det fria Sverges friborna befolkning begifva sig, för att söka frihet och jemlikhet; till Amerika skola landets härdade och idoge arbetare vandra I med hopp. nej visshet om arbetets lön, en mot nöd och brist tryggad ålderdom. Man kan således icke säva att utvandringen äri ett bevis på folkets utvandringslust och begär att skaffa sig ett makligt lif, men att den val tydligt framställer dess gryende medvetande och känneI dom om egen kratt, om eget värde, hvilket det I vill bafva till dess fulla vigt uppskattadt. Af naturen reflekterande har det svenska falket genum folkskolan fått omdömet svärpt: det inser och uppfattar nu fullkomligt den förnedrande. hopplösa stallning det gent emot samläållet och si-a arbetsgifvare intager, och alskande friheten reser det sig i massa. Man måste beundra, böakta denna arbetareklass. som skakar af sig, dock utan våld, ett långvarigt, outhärdligt ok, och lemnar fältet fritt åt segrarne. men hånande frågar: Hvem är Segrare? Emigrationen är ett nödvändigt o och den forttar till dess åderlåtvingen blifvit tillräcklig; i den upphör så snart jemnviaten återkommit emelI lan populationen och landets produkrion, så snart de samhallsbrister, hvilka framkallat den, blifvit I fyllda, upphofvet till det onda bertrensadt. Vi beklaga fåderneslandet för det lidande emigrationen åstadkommer, men, öfvertygade att det onda skall föra det ett steg län manitetens och den sanna bildni s bana, böja vi oss inför den allvisa och kärieksfulla Styrelle. som leder folkens äden med mäktig hand, lelef dem genom lifvets alla bränningar tram till målet,e dess bestämmelse, som uppväcker hos en hel betryckt samhällsklass kraft och afskakar det tunaåa ok, som trycker dess axlar, ingifver den mod att, s fram på hnkh