Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 3

or 12 — ätver, åtminstone nedtystar kärleken till sadernessandet; som afsliter alla slagtoch vänskapsband, som ingifver förakt för faror och motgångar och uppväcker så skimrande hopp, om icke på lycka och storartad framgång, dock om ett framtida bättre än hvad fosterjorden bjuder för ett mödosamt lif? Hvad är, hvad kan vara anledningen? frågar sig fosterlandsvännen, som med oro och bekymmer ser denna allt mer tilltagande emigration, denna besinningslösa desertation bland de arbetandes leder, denna samhällets åderlåtning, som ovilkorligt måste förlamande inverka på alla landets näringar. Hvad är, hvad kan vara anledningen? frågar sig den ömme menmiskovännen, som med deltagande blickar följer des-a skaror af kraftfulla arbetare, hvilka rusa hän mot okända öden, döfva för de varnande röster, som tillropa dem; otillgängliga för de välmenande råd, som gifvas dem, blinda för de mödor och taror, hvarför de utsätta icke allenast sig sjeltva utan äfven sma hustrur och barn, ja till och med sina gamla, orkeslösa föräldrar, hvilka troget vilja dela barnens medeller motgång. Hvar ligger felet; hvar söka botemedlet? fråga vi oss alla. Några mena, att orsaken är den medfödda vandringslusten och det medtödda begäret efter ett makligt och njutningsrikt lif, vunnet genom ett kort om ock mödosamt arbete; ty, hafva icke Asarne. våra förfäder, lemnat sina hem i öster och vandrat hit till norden; hafva icke deras söner, nordens fruktade vikingar, missbelåtna med det fattiga landets torftiga och njugga gåfvor och : lön för nedlagd möda, med de ringa njutningar den långa och kalla vintern erbjöd, strömmat ut öfver ha:ven, för att rö!va till sig skatter, som fosterjorden ej egde och kunde gifva, och på hvilka de sedan fråssade i maklig lättja? Upprullar icke de sednare hundraåriga krigens historia samma tafla, samma roflystnad, samma begär efter sinnlig njutning, samma missbelåtenhet med fäderneslandets mörka jern och dess hårda bröd? Jo, och derföre strömma å ven våra vikingar ut till fremmande land, visserligen fredliga och obeväpnade, köpande hvad de icke med våld kunna taga, men dock med samma begär, som! fordom, samma hopp, att efter ett kort om ock med taror förenadt mödosamt arbete inhösta en rik skörd för att njuta ett sednare sorgfritt och angenämt lif. Andra söka felet hos statsmakterne, i landets allmänna lagstiftning och i felaktiga kommunalförfattningar. . Andra åter i presterskapets och tjenstemännens despotiska och godtyckliga välde, och den menliga inverkan det utöfvar på arbetsfolkets fria utveckling och verksamhet; i de tunga skattebördorna samt bristen på frihet och jemlikhet intör lagen. Alla kunna hafva rätt, ty alltid finnes ondt att utrota, fel att rätta, alltid något att förbättra; men ännu qvarstår dock frågan: hvar ligger felet? Och hvilka medel föreslås väl för att hämma det onda, att stämma den bortflödande lifskraften? Jo, j att regering och enskilde skola gemensamt arbeta för att upplysa och varna de törvillaue, de vilseledda! Men kunna de något uträtta, kunna de på öfvertygelsens väg nå wålet och hanma denna svallande ström? Nej! Kunna de genom upprullande af de förskräckligaste taflor om elände af alla slag, brist och nöd, sjukdom och död, genom uppräknande af alla en lång resas besvärligheter, af alla svårigheter, som nödvändigt måste i ett fremman( ö de land möta den med språket samt seder och bruk ob kante, kunna de, fråga vi, dermed afskräcka emigranten från fullföljande af sitt fattade beslut; eller uppväcka de resefsystnas misstro till redan emigrerade slägtingars och bekantas guldskimrande beskrifningar om det törlofvade landet? Nej! Skulle det vara möjligt att rubba deras tro på det de vilja tro vara sannt; att törmå dem kasta ifrån sig hoppet om ett bättre emot vissheten om ett fortfarande hopplöst elände? Nej! le Men, frågas det, hvad medel skall då begagnas, I då så väl regeringens som aktade samhällsmedlems mars välvilligt gifna upplysningar misstros, deras 1 välmenande råd förkastas; och då den trie med1 borgaren ej kan förnekas friheten att lemna fäderneslandet och bosätta sig på någon annan fläck s af jorden? t Ännu qvarstår frågan: hvar söka medlet? t Den skicklige läkaren frågar först efter den sjuka kroppsdelen, sedan efter orsaken till det onda; s och så snart han funnit dem båda, så fiuner han 1 lätt botemedlet. En enda blick på de massor af emigranter, som m från alla delar at landet strömma till sjöstaderna. säger oss, att de nästan uteslutande tillhöra jordn bruks-arbetarnes klass, landets egentliga kärna, r den starka lifaktiga källåder, som lörser alla nä-um ringar med friska, kraftfulla armar, säger oss attes de tillhöra den klass af täderneslandets befolkning, å a som hittills varit den mest stationära, den mest tålmodiga, ehuru den mest lidande, den mest betryckta. . Verkligt och icke inbilladt tryckande och out-Jj härdligt måste det onda vara, som kan rubba fo-o sterlandskärleken hos dessa vid tadernetorfvan så b innerligt fästade arbetare, som kan göra denna så lugna massa otålig, väcka klagan bland dessa vid s: försakelser och lidanden så vane lastdragare, och b förmå dem att uppoffra allt, riskera allt, hellre än n att längre bära sitt tunga ok. n För att rätt kunna upptatta den svenske jordbruksarbetarens beklagliga ställning och finna skä-slet till hans trivilliga skiljande från allt, som är sf, honom dyrbart och kärt, måste vi betrakta den-m na klass olika delar, och deras förhållande till samhället och till arbetsgitvarne. f. Vi sönderdela derföre klasserna uti 4 delar och h granska dem flyktigt hvar för sig. d 1) Hemmansbrukare och jordtorpare; r 2) stattorpare och statdrängar; 3) backstugusittare och dagakarlar samt 4) tjenstedrängar. De hemmansbrukare, hvilka betala sina arrenden med penningar el.er spanmål, intaga i allmänhet en sjelfständigare och mer oberoende ställning gent emot jordegarne, än de andra arrendatorerna, och kunna genom den irygghet sjelfständighetskänslan f skänker, den verksamhetslust oberoendet uppväcker d skapa sig ett lugnare lif, en sorgfriare tramtid och en ej af nöd och brist hotad ålderdom. Vi förbigå derföre dessa och vända oss till de hemmansbrukare och jordtorpare, hvilka medelst dagsverken utgöra sina arrenden. I Åf alla jordbruksarbetare hatva desse onekligen A den tryggaste tillvaron, kunna hysa den bästa tillh försigt till framtiden, den minsta truktan för fullkomlig fattigdom; men huru många hamna dock K icke på fattighuset eller i en usel backstuga me! tiggarstafven till stöd för den af ålder och arbete å böjda kroppen? Månne skulden ligger ensamt hos dem sjelfva? Nej! äfven hos jordegaren genom hans brist på d omtanka för arbetarnes bästa. De jordegare, hvilka under loppet af de sednare tjugo åren köpt egendomar, hafvå i allmänhet betalt priser vida äfverstigande det egentliga värdet, tast i akt och mening att snart åter med vinst rsälja dem. 5 I detta fall skyndar den nye egaren att genast vid tillträdet bringa egendomens afkastning till någorlunda proportion med inköpspriset genom de underlydande arrendenas onaturliga törhöjande, och d exempel finnas då denna förhöjning på en gång d eller under loppet af några få år gått till fördubbling, ja t. o. m. deröfver. ne skall hlifva ytterst