Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 2

— Det är ju en hel knippa nycklar utropade Marianne. Tänker ni bli mi fångvaktare. Vår öfverenskommelse gälle en månads fångenskap aldra högst, er fångenskap, förmildrad genom undseende — Ni skall vara lika så fri som i Pa ris, och jag hoppas behöfva er endast un der två dagar. — Ah, låt oss då skynda oss. En liten trädgård med gröna träd, son inbjödo den besökande att glömma De cember, ett hus i italiensk stil; en end: våning, men med höga rum, i hvilka luf ten cirkulerade fritt; eld i alla kaminer möbleringen i första kejsardömets stil massiv och klumpig, men verkligen prakt full; ett palats, värdigt en rik köpman men ett palats, der man var väl dold och ombonad. — Ni är hemma hos er, sade Kodom — För huru lång tid? frågade Marianne. — Åh, vänj er icke vid slafveriet blanc dessa bastanta möbler. Det egendomliga har således alltjemt samma lockelser för er? Ert bagage är i salongen. Vill ni se efter? — Ja visst. Allt fanns der uppstäldt i god ordning. — Hvilken drägt! Ja, jag minns. Jag är en Armenier i dag. Jag har hvad som behöfs. Hon öppnade en kista utan den minsta tvekan och framtog en präktig kaftan, försedd med pelsverk. Derefter gick hon in i ett angränsande rum och återkom efter några minuter, ståtlig och utmanande, med en dolk i silfverslida vid sidan, gördel omkring midjan, och en astrakanmössa på hufvudet. — Ah, men det är omöjligt! utropade