Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 1

— ———7 nuö dyrbara stenar, som bländade ögonen, sortsatte Kodom sin utställning på bordet, stolarne och slutligen på kaminhyllan. — Åndtligen är det slut, utropade han och kastade en belåten blick på all denna herrlighet. Hvad tänkor ni derom, Marianne? Hon niokade vårdslöst och sade, utan att uppresa sig: — Det är ganska vackert. — Det är ingenting, dessa, föremål som glittra, fortfor bankiren. Se här lappar, som oj glittra det minsta, men hvilka äro mera värda. Och han rörde i hela packar af banknoter och andra värdepapper. — Bah! Det är fult, och de se ut att lukta mögel; sade Marianne likgiltigt samt framtog sin battistnäsduk. Dagen började aftaga. Kodom gick ut i stora salongen och ringde efter ljus. Han stängde dörren till arbetsrummet, för att skydda det mot den uppassande gargonens blickar. De sjuarmade kandelabrarnes vax. ljus tändes genast och gargonen begärde förhållningsorder för aftonen. — Middag klockan sju, svarade Kodom. Margauxviner; vildt, om ni ha, och kaffe, så litet nationelt som möjligt. Dessutom lår ni ej störa mig före den bestämda. timman. Ni knackar på, innan ni inträler för att underrätta oss, och ni dukar ett enskildt rum. Gå, min gosse. Ijenaren bugade sig och tillade: — Skall jag låta bära tafvellå orna hit upp? — Jag väntar dem, sade Kodom. Marianne hade bortkastat sin cigarette och rest sig upp, medan taflorna uppackades. ön