Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1868, sida 1

Den apostoliska kristna kyrkan (Med anledning at det förestående kyrkomötet.) I en föregående artikel uti denna tid. ning hafva de skäl blifvit framställda, på grund af hvilka det i närvarande tid, då det första allmänna kyrkomötet för Sverge tillstundar, måste vara ej blott af histo riskt intresse, utan ock af praktisk bety: delse att rikta blicken tillbaka på den urkristna kyrkans inrättning och klargöra de grunder, på hvilka denna hvilade. En sådan tillbakablick är tillika en blick in i kyrkans framtid, sådan hon ovilkorligt måste gestalta sig, såvidt som hon bär lif och icke död uti sitt sköte. Bilden af den äldsta kristna kyrkan är nemligen ingalunda skuggan af ett öfverlefvadt och ,, öfvervunnet utvecklingsskede — af ett förflutet, som, betingadt af förgängliga tidsförhållanden, med dem försvunnit utan att sega annat än stundens betydelse. HistoIren företer icke endast en kedja af gesuomlefda och dermed förbrukade former; hon eger äfven typiska bilder, som hänsvisa på framtiden. Vandraren, i det han ska-tar en blick bakom sig på de nejder, om hans fot icke mer skall trampa, kan dock i skyarne få skåda en hägring af den ängd, som utgör målet för hans färd. Sådane hägringar framter historien flera. De visa sig isynnerhet, när en stor ide för första gången och i hela kraften af sin ursprunglighet framblixtar i mensklighetens medvetande. De andliga organismerna skilja sig uti sin utbildningsgång ifrån de sinnliga äfven derutinnan, att de i sitt embryo, sin första uppenbarelse, åskådliggöra, om än hastigt och försvinnande, de ideala dragen af den gestalt, som de, en gång fullt förverkligade, skola ega. Det förflutna har haft ej blott profetiska individer, utan ock profetiska institutioner. Om en viss historiens företeelse skall räknas till dessa eller anses hörande till en öfvervunnen ståndpunkt, beror teoretiskt på en analys af dess väsen och praktiskt på den förvandtskap de lefvande slägtena instinktivt känna att hon eger till deras egna föreställningar, förhoppningar och behof. Och hvad nu den äldsta kristna kyrkan beträffar, skall dess typiska betydelse, dess uppgift att stå som en förebild för all samhällsbildande verksamhet på det religiösa området, icke kunna förnekas ens ar dem, som befinna sig utanför kristendomens sfär, sålänge de dock äro inom humanitetens och kulturens. De skola, vid en första blick på henne, kunna utan tvekan medgifva, att hennes enkelt sköna organisation hvilar just på de grundsatser, af hvilkas allsidiga erkännande och tilllämpniug staternas, kommunernas och de enskildes framåtskridande och välfärd bero: att hon hvilar på en djup känsla af den menskliga personlighetens oändliga värde och ställer detta värde högt öfver allt beroende af timliga vilkor (,,här är ieke jude eller grek, här är icke tjenare eller srik), dermed häfdande den sanna jemlikhetens grundsats; att hon hvilar på den lika djupa känslan af allas sammanhörighet i en och samma andliga organism, i hvilken alla äro ansvarige för enhvar och enhvar för alla, dermed häfdande den sanna broderligheteus grundsats; att hon slutligen hvilar på känslan af sjelfstyrelsens vigt, och att den rika mångfald i verksamhet, som hon medgitver vid sidan af fuliständig likhet i rättigheter och pligter, af henne grundas uteslutande på den rika mångfalden i de enskildes personliga anlag och själsåfvor, hvilka hon betraktar såsom gudomiga nådegatvor, afsedda att så användas, att den ene delgifver den andre hvad han eger egendomligt godt, och att alla anlag och förmågor sålunda harmoniskt samverka till det helas och hvarje enskild dels bästa. Detta erkännande af sje fstyrelsen och af det personliga anlaget är tillika ett erkännande af den sanna friheten i heta dess vidd. Äfven de, som icke vilja medgifva kristendomen dess anspråk på att vara den högsta möjliga uppenbarelse af det gudomliga, skola dock sålunda kunna villigt erkänna det typiska och allmäntgiltiga : den apostoliska församlingens organisaon. Än mer måste detta vara fallet med dem, som hafva sin tröst och styrka i tron, —D—— —