En liten finbildad, behandskad hand stödde sig på hans arm, och den mest förtjusande lille kavaljer. man kan tänka sig hoppade ned ur vagnen. Han liknade en den näpnaste tyske student, med mössan trotsigt satt på sned, samt var iklädd ljusgrå kort rock med gröna uppslag, betoffsade kragstöflor öfver de tätt åtsittande byxorna, samt rökte sin cigarrett. Det fattades blott sabelhugget öfver kinden, hvilket är så nödvändigt i Heidelberg. Det fattades, och det hade verkligen varit skada, om det kalk inträngt i detta så fina och rundade ull. Studenten bugade sig för Kodom. — Madame, sade bankiren och besvarade helsningen med den största artighet, det var icke er, som jag hoppades hafva den äran att träffa på — — — På denna trottoir; — genera er inte. Monseigneur gick fram mot det antydda kaffet utan att deltaga i samtalet. Kodom och Marianne de Fer följde honom. Ty det var Marianne de Fer. Hon gick med lätta, men fasta steg likt en ung man. De tre personerna inträdde i kaffket och satte sig vid ett bord, der buteljerna hade efterlemnat märken i vaxduken, likt dessa mamseller, som inrista sina namn i fönsterrutorna. — Min vän, började Riazis — — Robert Kodom spratt till. ,, Min vän var en hänsyftning. Han höll sig på sin vakt. Musulmannen fortfor: — Jag har insett alla de försigtighetsmitt och beräkningar, som äro förenade