olämplighet, som käörsvennernas krångel och ändå sades det. att vid denna eldsvåda herrskade en ovmi! lig orduing. Nog härmed — men så mycket är säkert, att om en eller tvenne af Göteborgs frivilliga brandkårs divisioner arbetat i stället for som det nu bedrefs, så hade helt säkert ej så många hus nedbrunnit som nu skedde. Strömparterren är ett al Stockholmarnes ISkungsställen. Och i sanning. om mav vill ha en bild af ett gladtigt, bokon, dlall och fritt folklif, så b. höfver man blot stiga ned för trapporna vid Norrbro. Man känner huru man följer med strömmen, som medför friskt mod, glädtigt sinne och liflig håg att njuta af de korta stunderna, innan den böljande mängden åter måste lemna musiken, i kan öel i den brusande vågen, för att hängifva sig åt hvilan. Men denna afton är trängseln här större än vanligt. Djurgårdssarare öfverfylla samtliga ångsluparne; man mäste dit, der, såsom Sehlstedt sjunger, ,,sexau smakar, med lilla supen i grönan lund. Styra vi kosan till Skeppsbron höra vi trumhvirflar och se skarpskyttar uppställda, ämnande sig ut på manövrer. En mängd ångare göra sig färdiga att Jägga ut, alla packade med lustfarare, och ändå synas i alla riktningar hela karavaner med fäder, mödrar och barn, försedda med rikliga förråder. Åt hvilket hall man går möta samma syner, och Eder resenär, som hade föresatt sig att arla i morgonstund !ortätta sina pingstvandringar, gick till hwla. för att åter tidigt på Pingstdagen få se det glada, lefnadsfriska Stockholm, som strömmade ut genom alla tullar. Samma syner möta: skarpskyttar med klingande spel draga till Drottningholm, till Sigtuna, till Södertelje, öfverallt följda af mängdens deltagaude, manstarka kompanier med marketenterskor och stora qvantiteter af mat och dr. Det skulle vara för omständligt att regöra för alla dessa uttlykter, dessa familjegrupper i det gröna, alla dessa yttringar af Stockholmarnes uppsluppna, tillgängliga, hjertliga och vänliga sinnelag, som hos dem framkalla det folklif, hvaraf hufvudstadens offentliga lif bär prägeln. En enda liten bild ur detta lif står lefvande för mitt öga. Vi äro på Stora Frösunda, ett obebudt herresäte, der allas vår vän Carl Johan Uddman är värd för dagen. Der sjöngos, såsom endast han kan sjunga, vindarnas och vårens skald Elias Schlstedts sanger; der sjöng fru Selma Hedin sina kupletter ur åtskilliga 3 g: komedier, — med hvilken smak och finess! — der dekiamerade Lichtenberg; Weiss utförde komiska scener, och Ulrik Uddman diktade poetiska festqväden till dagens ära. Man dansade etter guitarr, trumma och triangel, kastade ring m. m., man lefde ett okoustadt, vänligt och poetiskt samiljelif, der flärd och högfärd voro fjerran. Sadana improviserade tillställningar i det gröna tillhöra hufvudstadens våroch sommarlif, om också icke många kunna erbjuda det doft och den friskhet, som den nu omnämnda. Det ,pingstande Stockholm återvände på aftonen, och följande dagen — annandagen — synas nya skaror åter firdiga att begifva sig ut. Eder resenär har begagnat dagen att fara till Karlberg och Kristineberg, till hvilket sednare ställe vägen tillryggalades med eu liten ångslup. Det är sent på aftonen och mitt första bref från hutvudstaden har redan vuxit till en ansenlig längd. Bäst derfore att nu sluta och lofva fortsättning en annan dag. M. RB.