Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1868, sida 3

I mar, grå hy, uttryckslösa ögon och gult. spikrakt hår fulländade trion. Det vu en femtonårig gymnasist, som ej lät någo! gå förloradt, ty han framtog sin anteck ningspok och uppskref enligt sin herr pappas utsago: — Mario, engelsman. Fadren tycktes hatva tillrådt honom att aldrig förlora något at ett allvarligare samtal. Robert Kodoms hufvud visade dessa rörelser, som förråda sömnens annalkande. Marianne betraktade genom vagsfönstret de nakna lunderna och de frostbetäckta fälten, hvilka skymtade förbi med en förvånande hastighet. Denna organisation af jern tyckte om naturens sträfhet, och hennes nerver njöto af den snabba rörelsen; detta gråaktiga dystra landskap aflägsnade henne likasom genom ett trolleri från hennes hvardagslifs oro, missriktningar och häftiga uppträden. Hon visste ej hvart resan gällde eller dess ändamål; hon visste blott att hennes blod strömmade raskare genom ådror och att hvarje slag af lokomotivet afli nade henne för några dagar från Pa denna fördömelsens stad. Hon betviflade ej att man förde henne till andra afgrunder, men det var dock andra. oOch denna nervösa, fantasirika, erfarna, men dock naiva natur erfor behofvet af förändring, likt alla pröfvade själar, som hafva saknat en beskyddande härd. Tid efter annan smög Robert K dom en granskande blick mellan sina sänkta ögonlock. Han kände behof af att forska, a , is,