Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1868, sida 2

gon krälar genom den ofantliga stadens gator, kastar sina skuggor utefter husväggarne under de sista gaslågorna, hvilka ckas frysa. -O, dessa ohyggliga vintermorgnar, då hela denna befolkning i lumpor sätter sig i rörelse med lumpkroken, korgen eller qvasten. Det är hesa röster, hvilka ljuda likt skramlet af sönderslaget porslin, gapskratt, som lukta hvitlök och bränvin, hädelser, hvilka erinra om fängelset. Robert Kodom fortfor att drömma. En gråduskig, knapp dager börjar smyga sig in i rummet. Bankiren vaknar, gnuggar sina ögon och söker sin drömbild. — Wanda! upprepar han ännu en gång. Men han märker ej, att hans kammartjenare Jean öppnar fönsterluckorna. — Klockan är sju, herre! Robert Kodom har återkommit till verkligheten. En halstimma derefter stod kappsäcken i vagnen, och Kodom ropade till kusken: Nordbaustationen! Monseigneur brukade troligtvis göra sina tvagningar före soluppgången, såsom Koranen föreskrifver, ty han befann sig redan vid mötesplatsen, då bankiren anlände. De tvenne männen räckte hvarandra handen som det höfves tvenne vänner, hvilka afsky hvarandra. — Nå väl, sade Riazis, — ert beslut är sattadt och ni står fast dervid? Robert Kodom svarade blott genom en befallande och beslutsam nick. Denna åtbörd innebar: — Bruka män med mitt lynne tveka? Musulmannen förstod honom.