— AWA —2 Trelauney hade befallt att arbetet skulle påskyndas, och murarne reste sig med en hastighet, som skulle hafva väckt afund hos våra raske Parisermurare, hvilka på tre månader uppföra ett fem våningars hus. Ofta tog Raoul Louise vid handen och lät henne göra långa promenader. Louise talade föga och syntes sluten. Cecile, Surypåres dotter, hade ofta lagt hennes barn i hennes armar; Louise betraktade gossen sorgset, nedlade honom i gräset och sade till Cecile: — Du är lycklig, du! Vid dessa tillfällen fylldes Raouls ögon af tårar. Han betalade Louise de tårar han förr hade afpressat henne. Denna svaga, men goda natur kände djupt sina felsteg. Raoul kände det ögonblick nalkas, då han ej längre skulle våga möta blicken af den fordne skogvaktaren Jean Deslions, numera lord Trelauney. f Måste man uppgifva allt hopp att återgifva Louise till sig sjelf? Åsynen af den hon hade älskat, till och med anblicken af barnet voro henne likgiltiga. t Hvad var att göra för att återkalla den unga flickan till sig sjelf? Man kunde endast sätta sitt hopp till Gud. Då Trelauney återkom från utflykten till ön Re, betraktade han sin almanach i sitt arbetsrum i villan vid Auteuil. Det var den 3:dje December. Den 25:te skulle ,,De Tjugoen sammanträda i hotellet vid rue Saint-Louis.