3 f. m. 175461 Jubelsesten i Land. (Bret till Iiandelstidningen.) Lund den 30 Maj 1868. På andra festdagens förmiddag auställdes under öflig högtidlighet promotion uti domkyrkan inom de juridiska och teologiska fakulteterna. Det var på ett icke obetydligt antal uti de ifrågavarande disciplinerna väl hemmastadda mäns resp. hjessor, som vederbörande promotorer vyckte de betydelsefulla sidenhattarne. Dremte blef då Sverges primas lagerkront såsom filosofie jubeldoktor, enligt kanslerns särskilta medgifvaude, enär hans högvördighet ej kunde afvakta följande dagens promotion inom den si!o-ofi ka fakulteten, då han måste redan samma dag resa till Stockholm, för att piugstdagen koufirmera prinsessan Louise. De talrika för honom lifligt sig intresserande åskådarne och åskaderskorna lära ha funnit denna scen särdeles effektfull och rörande. Konungen bevistade äfven promotionerna jemte hertigen, men i följd af det illamäende, som omnämmts i mitt förra bref, äterreste högstdensamme ett par timmar sednare till hufvudstaden — något, som gjorde, att man fick vid den samma dag af universitetet i Föreningens solennitetssal gifna testmiddag beundra prius Oscars stora talang såsom talare. Vid denna af många konstiga rätter bestående och för adepterna inom den högre gastronomiens vetenskap säkert behagliga och intressanta måltid föreslog rektor magnifikus, prosessor Ljunggren 1, såsom vanligt, väl valda ordalag först konongens, sedan konungahu-ets och särskildt den närvarande herugens samt sist de öfriga gästernas skål. Prins Oscar foreslog derefter universitetets skål med hänförande vältalighet, utvecklande på ett mästerligt sätt betydelsen alcpitetet ,conciliatrex, som det erhållit i fundatiousbretvet och sedan på den nu slagna medaljen. Det iutryck, som hans tal gjorde, i var så starkt, att ropen .hör! höjdes af flera bland de danska gästerna, och att de närvarande svenskarna endast med svarighet kunde athalla sig från att ge luft at sin förtjusning. Da professor Mudvig sedan i ett varmt och vackert tal, starkt prägladt af skandinaviska sympatier, tackade på gästernas vägnar, faun han tillfälle att yttra det det bästa tal. han hört, var af en furste. Sedan steg gretve Henning Hantuilton upp och tackade ätven på gästernas vignar, Ilan var, sade han, icke representant för ett lärdt samfund, utan för ett, som tagit till valspråk suille och smak, men då fandets resurser icke stodo till hans disposition, kunde han blott ersätta dem genom känsla och inuerli tal ansags mycket lyckadt, Första festdagen hade studentkåren gifvit å stadshuset en middag för de af densamma inbjudna gästerna från de fremmande universiteterna, hvarvid stämvuingen varit mycket lisvad, men utrymmet mycket för knappt, hvarfore en stor delat de tillstädeskomna fick atnöja sig med den andliga nåring, som besiods. Gästerna hälsades valköinna af adjankt ILeHAl. som dock dervid uttalade den sundt ekonomiska tanken, att talen borde sparas till morgondagens fest, men helsmugen besvarades redan då af hr Rode från Köpenhamn och hr Alfthun sran Helsingfors på ett i hög grad anslaende sätt. Studeutkärens test börjades Thorsdagen kl, halt 9 om aftonen, och dess första afdelning bevistades ej blott af universitetets och studenikärens gäster, denna kår sjelf och öfriga i festen deltagande herrar, utan äfven at ett betydligt antal dels på läktaren, des i salen placerade damer. Tillställningen inleddes genam ett längre för redrag af doktor Hallbäck rörande jubelfestens och sjeliva universitetets betydelse, hvilket utmärkte sig genom mycken värma och många poetiska skönheter, som skulle hedrat hvilken talare af första rangen som helst, om man ock å andra au akulle kunna anmärka, att på lskilliga ställen bilderna voro så hopade som paljetterna på en teaterkostym, förmodligen emedan talaren velat göra formen så festlig som möjligt, äfven med risk, att sammanbållmugen ar det holy derigenom skulle försvaras for åhöraren. Bänd annat anmärkte talaren, att man icke bir högre sör det att man star på de mullvadshögar, som uppioras at tidens läror, tydligen för att varna mot de liberala idgerna. Etter talets slut atsjöngs en för denna dv HG å kantat, hvars musik var a hugust S derman och vid at E W. Lindvad. KomposituUne vaun U Cket bisal. äfvenså utförandet, och hvad orden